Politiker häver ofta och gärna ur sig saker som får en att höja på ögonbrynen. Jag är inte överdrivet politiskt aktiv och låter ofta dumheterna gå in genom ena örat och ut genom det andra. Men när Kristdemokraterna och Ebba Busch Thor börjar snacka abort blir jag faktiskt förbannad. De uttalanden de gjort under senaste tiden känns inte bara idiotiska och ogenomtänkta. För mig visar de också på vad som måste vara en stor brist på förståelse för andra människor.
Vi tar det från början. Lagen om fri abort infördes 1975 och innebär i korthet att en kvinna har rätt att själv bestämma om att avbryta en graviditet, så länge den inte pågått längre än 18 veckor.
Personalen som utför aborten har tre skyldigheter: att försäkra sig om att kvinnan är säker på sitt beslut, att erbjuda kvinnan samtalsstöd före och/eller efter aborten och slutligen att utföra de medicinska eller kirurgiska åtgärder som krävs för att graviditeten ska avbrytas.
Den gravida kvinnan har alltså ensamrätt på beslutet. Ofta läser man att kvinnan ska ha rätt att bestämma över sin kropp, vilket jag håller med om, men eftersom en graviditet varar i nio månader men slutar med födelsen av ett barn anser jag också att beslutet i ännu högre grad handlar om att kvinnan i dessa fall har rätt att bestämma över resten av sitt liv.
Kristdemokraterna går ut hårt i abortfrågan. Man talar om en nollvision för aborter, om att dra in på pengar för detta ändamål. På deras hemsida kan man läsa att ”både kvinnan och fostret är skyddsvärda individer” och att man därför vill arbeta förebyggande för att minska antalet aborter. Jag undrar hur många oönskat gravida kvinnor som står inför en abort som gråtit sig till sömns över dessa rader. Kristdemokraterna propagerar även för att vårdpersonal ska tillåtas att vägra utföra aborter. Här talar man om att vårdpersonal mår dåligt över dessa ingrepp och därför alltså ska få slippa. Här tror jag helt enkelt att Ebba glömde att tänka, för jag trodde att vården handlade om patienten och inte om min känsla som vårdgivare. Om jag, baserat på min egen känsla inför handlingen, skulle vägra att utföra obehagliga handlingar på jobbet skulle min chef kalla det arbetsvägran och kalla in mig för allvarligt samtal.
Ordet ”ansvarslös” används ofta då man talar om aborter. Man menar att om man har varit så pass vårdslös att bli oönskat gravid får man ”skylla sig själv” och helt enkelt bita i det sura äpplet. Kommentaren ”Jag är självklart för abort” används också flitigt, med tillägget ”…om man har en bra anledning”. Diskussionen fortsätter ofta med att radda upp vilka dessa ”bra” anledningar är; om man skyddat sig men preventivmedlet av någon anledning inte fungerat eller om barnet i magen visar sig ha någon allvarlig skada till exempel. Detta är enligt mig ren dumhet. Jag är helt övertygad om att samtliga aborter görs av en ”bra” anledning eftersom jag inte har någon som helst rätt att bestämma vad som är en bra anledning för någon annan.
Ålder, civilstånd, ekonomisk situation, hälsotillstånd eller ett preventivmedel som inte gjort sitt jobb är alla legitima anledningar. Men ett ”jag vill/kan inte få ett barn nu” räcker. Det är en lika bra anledning som någon annan. Jag anser att man kan vända på frågan om ansvarslöshet och säga att om man, oavsett anledning, känner att man inte är redo för att sätta ett barn till världen och därför väljer att inte göra det så är det, om något, att ta ansvar.
