BRA JOURNALISTIK ÄR INTE GRATIS

Gillar du det vi gör?
Swisha en peng till: 123 401 876 8

Det är kanske lite töntigt. Någon av er tänker säkert att det är som vissa säger om alkohol, att om man behöver en vit månad så betyder det att man har ett problem. Men vi gör så här mest för att typ bryta vanan att kolla till internet då och då, fastna i något, scrolla, slösurfa. Vi läser en (analog) bok, petar med något pyssel, tar en promenad, pratar med varandra. Det är ganska mysigt.

Så såg jag en video där någon gjorde en ”digital detox challenge”, inspirerad av ett slags vuxenkollo där man ska koppla ned, koppla av, meditera, allt sånt. En hel helg utan internet och elektronik.

Jag gillar utmaningar. Tydligt avgränsade utmaningar för att testa om jag klarar av en specifik sak. Så jag föreslog att vi skulle göra det, fast kanske utan mindfulness-övningar.

Vi la telefoner och plattor i en liten hög, skojade om att lägga en bjällra ovanpå som fusk-avslöjare – och hade egentligen en helt vanlig helg. Vi gjorde samma saker som vi hade gjort annars – bok, promenad, och så vidare – men utan distraktion.

Vi visste inte riktigt vad det var för temperatur ute, vi kunde inte spontan-fota roliga saker, och vi fick gå iväg till köksklockan för att kolla till tiden, men i övrigt inga större problem. Jag blev nästan lite besviken att det inte var jobbigare. Vad är det för slags utmaning om man inte behöver kämpa, mer än att man då och då blir sugen på att kolla Twitter?

(Det var förresten inte en vanlig helg, för vi fick också hem två kattungar. Som jag hade velat fota precis varenda sekund, men det kanske var skönt för internet att slippa fullt så många kattbilder. Fast internet älskar ju kattbilder. Men hur som helst.)

Jag skojade lite om att jag undrade om folk saknade mig på internet. Kanske skulle de undra varför jag inte la upp bilder på katterna? P tyckte att jag kanske borde ha varnat men det kändes lite fånigt att säga att hörni, nu går vi minsann offline i två dagar, obs obs hallå!

På söndagseftermiddagen ringde det på dörren, precis när vi kommit hem från vår promenad. Det var en kompis som informerade mig om att vi inte gick att få tag på och att hon och en vän till därför kände sig tvungna att göra en oros-kontroll.

Vet ni hur dåligt samvete man får när man har skrämt folk riktigt ordentligt? När de efter att inte sett ett livstecken från dig på nästan fyrtio timmar, efter att ha försökt ringa dig och din partner, kollat om det skett några trafikolyckor eller bränder i ditt område, och till slut åkt över med adrenalinpåslag medan du själv i din bubbla klappat katter, läst sju böcker, och tittat på blommor?

Kanske säger den reaktionen mer än min egen reaktion på internetbrist. Men jag tror inte att detta (bara) betyder att jag är för mycket på nätet, utan att jag är en social person som gillar att visa vad jag har för mig. Och när ett beteende plötsligt förändras kan det vara ett tecken på att något har hänt. (Eller så borde jag dra ner lite. Men det är en mycket tråkigare tolkning.)

I det här fallet hade det ju inte hänt något, men det är bra att veta att jag inte löper risk att ligga bortglömd och få mitt ansikte uppätet av katter.

Den främsta lärdomen jag kan dra av det vännerna sen kallade min ”Amish-helg” är alltså: Ska du koppla ner måste du säga till. Och så kanske jag behöver en termometer att sätta i köksfönstret.