Jag vet att det kostar. Jag vet hur svårt det kan vara att erkänna att man inte är den där coola, sexpositiva tjejen som gillar både analsex och smisk på röven och att få hårda grejer uppkörda i kroppen. Jag har låtit det hända. Många gånger. Jag har inte mått dåligt av det, det är just det, jag skulle ljuga om jag skrev det. På den tiden sånt här hände mig fanns det inte på kartan att ens kunna associera det med övergrepp. Jag ville vara en cool, sexig, attraktiv tjej som killarna ville ha. Jag serverade dem vad de ville ha. Efteråt kände jag möjligtvis en tomhet inombords, känslokyla, men inget annat.

Jag har jag tänkt mycket på detta. Varför jag, till skillnad från alla de modiga kvinnor som vittnat om liknande saker, inte har upplevt mig våldförd på. Varför det som har hänt mig inte har gjort ont. Jag har känt ett slags underlig skam över detta. Har tänkt att jag saknar en förmåga att känna verkliga känslor. Jag har trevat i minnet, försökt hitta något. Men bara denna tomhet.

Självklart har jag ibland frestats att tänka att jag är stark och att andra överdriver. Men jag vet att det är åt helvete fel. Jag vet att det krävs självrespekt för att kunna säga ifrån. Samma självrespekt behövs för att ens uppleva sexuella handlingar som övergrepp. Den självrespekten saknade jag – och många i min generation. Istället lät vi allt bara ske.

Yngre generationer tjejer har fått det lättare att säga ifrån. Metoo har också hjälpt dem hitta ett narrativ för detta. En gemensam berättelse. Samtidigt pågår en utveckling åt motsatt håll. Porren har tillgängliggjorts och kletat av sig på ungas syn på sex. Så kallat ”hårt sex” ses idag ofta som mainstream. Ingen borde vara förvånad.

Jag minns ett samtal med en tjej från USA om gränsdragning. Jag hade hunnit bli några år äldre och erövrat något mer av självrespekt. Hon var betydligt yngre. Hur hon spärrade upp ögonen när jag berättade att jag inte fann mig i att bli piskad med handflatan på skinkan när jag hade sex.

– Aldrig mer, sa jag. Det är ju avtändande.

Hon trodde mig knappt. Hon hävdade en lång stund in i samtalet att hon njöt av att bli spankad. Hon skrattade åt oss pryda svenskar. Sen började hon gråta. Kunde inte sluta.

– Tack, sa hon mellan hulkningarna.

– Tack, tack, tack.

Och så gick proppen ur. Hon berättade om hur hon egentligen hatade att få pisk när hon hade sex. Hur mycket hon äcklades av att ha analsex men ändå hade haft det. Gång på gång på gång. Bajslukten, fläckarna, de ständiga svampinfektionerna. Självföraktet. Hur hon hade gjort männens sexuella fantasier till sina egna. Inte pratat med en enda människa. Hon brast. Jag också. Sen pratade vi en hel natt.

Detta var flera år före metoo. Rörelsen förändrade mycket – men porren är kvar och blir allt mer tillgänglig. Att motarbeta den är inte moralism – det är feminism.