BRA JOURNALISTIK ÄR INTE GRATIS

Gillar du det vi gör?
Swisha en peng till: 123 401 876 8

För vänner, jag tänker att det är dags att börja tala om tradering. Tradering som kommer ur ordet tradition. Tradering som betyder ”att lära ut saker vidare generation efter generation”. Tradering som att med respekt lära sig kunskap och sedan föra det vidare. 

Och framför allt – tradering i motsats till kulturell appropriering, begreppet som används när en person som tillhör en kultur av hög status anammar någonting från en kultur av lägre status.

Detta begrepp har under de senaste åren diskuterats flitigt, vilket har varit nödvändigt för att förstå hur kultur, uttryck och symboler används i relation till makt, hierarki och agens. I synnerhet då det finns alldeles för många bedrövliga exempel i västvärlden där minoriteters kulturer gång på gång okunnigt exploateras och kommersialiseras på bekostnad av den som egentligen äger berättelsen.

Men mitt i all denna diskussion står jag, måhända naiv men ändå undrande och ärlig:

Hur kan mellanmänskliga relationer skapas trots maktstrukturer och hierarkier? Hur möter vi varandra och våra olika traditioner? 

Det enda jag kan komma tillbaka till i denna längtan är att jag landar i mina erfarenheter från folkmusiken.

För snart nio år sedan flyttade jag då till Malung och började min resa in i folkmusikens värld. Vecka efter vecka fick vi traggla låtar, öva skalor, lära oss historia, möta spelmän och spelkvinnor, nöta in jargongen, åka på stämmor och möta kulturbärare. Jag lärde mig massor. Samtidigt insåg jag att jag hade mycket mer kvar att lära. Det tog mig ett år innan jag vågade spela polskor till dans. Det tog mig fem år innan jag vågade spela upp en polska från Bingsjö inför mina lärare, och då tyckte min lärare att det var ”ett djärvt val”. (För den oinsatte: låtar från Bingsjö är lite av den svenska folkmusikens heliga gral.)

Under mitt arbete med föreställningen ”Fäboland”, som handlar om fäbodens kvinnor och deras nedtystade roll i den svenska folkmusiken, blev detta också tydligt. 

Under tre års tid hade jag och Samantha Ohlanders (som också medverkar i föreställningen) intervjuat, lyssnat, läst, mött och övat in denna tradition, och inför premiären var vi mest nervösa över hur de kvinnor som gett oss all denna kunskap skulle reagera på föreställningen. Skulle de godkänna vår tolkning? Kunde vi berätta om fäbodens historia trots att vi aldrig själv arbetat vid en sådan plats?

Det är då jag kommer tillbaka till traderingen – du sliter, kämpar och lär dig ett arv, en tradition. När du känner att du kan göra det med respekt och i relation till den eller de som du har fått lära dig av, då får du addera dig själv in i det.

Och ja, kvinnorna som lärde oss vallåts- och fäbotraditionen godkände Fäboland. Vi fick skriva in oss i en lång tradition över generationer och inför deras blickar kände jag mig stolt över att få bära vidare berättelsen.

Det är så en levande tradition fungerar, och det är så en själv blir en del av generationers liv och arv. Och det står helt i motsats till den respektlösa kulturella approprieringen som sker när Gudrun Sjödén tar samiska mönster och säljer på en kommersiell marknad, när vita hippies okunnigt använder hinduiska bindis i pannan eller när festivalbesökare ikläder sig en fjäderskrud med ursprung hos amerikansk ursprungsbefolkning.

Jag minns när jag för några år sedan var på turné i Zimbabwe. Mötet mellan shona-kulturen och den svenska folkmusiken kom att handla om att snacka rytm. Jag visade på polskans komplicerade rytm och underdelning och musikern Tinashe Mandityira visade på instrumentet mbiras polyrytmiska tricks. Det var svårt för oss båda, men det fanns ett möte i det som inte var appropiering utan en ömsesidig nyfikenhet. Varken exotifiera eller förminska ”den andres” kultur utan möta den i ett försök till jämlikhet.

För att dela kultur med varandra är bland det finaste vi kan göra. Så har människan alltid gjort och så bör vi fortsätta göra – framför allt också som en del i att motverka nationalism och rasism.

Annars riskerar vi att hamna i en essentialistisk kultursyn som snarare hör hemma i en sverigedemokratisk pamflett som rör den ”äkta svenska kulturen”. Och det vore ju skit.

Eller för att citera musikprofessorn tillika vallkullan Anna Ivarsdotter: ”Kontinuitet och respekt för nedärvt kunnande är fundamentala normer.”