Jag sitter på en klippa vid Medelhavet och tänker att jag ska följa denna trend och försöka skriva en alldeles opolitisk dikt om det turkosa havet. Som om något var opolitiskt eller någonsin kan bli det.
Allt är politiskt. Och allra mest politiskt är nog det som ska vara ”opolitiskt”.
När namnen på årets sommarpratare i P1 nyligen släpptes, betonades att urvalet var gjort för att det inte skulle ”vara så politiskt i år”. Följt av opolitiska namn som Fredrik Reinfeldt, Alice Teodorescu och Karl-Petter Thorwaldsson.
Och enligt min egen logik skulle jag egentligen kunna nämna samtliga namn – för det är väl självklart politiskt när en person pratar i nittio minuter inför miljoner lyssnare och det är väl självklart politiska urval som påverkar vem som ska prata nittio minuter inför miljoner lyssnare. Och det är inget fel med det! Det verkar som att det i valet av värdar till exempel har funnits en viss tanke kring representation vad gäller ålder och kön. Och det är politiskt. Och det är bra.
Men det låter inte bra.
Senast på en avlägsen släktmiddag (både släkten och middagen kändes väldigt avlägsen) uppstod en diskussion om brott och straff följt av ett ”Nä nu ska vi inte prata politik” följt av ett samtal om prinsbröllopet. Det där skattefinansierade opolitiska eventet i lördags.
Såhär har det förstås alltid kunnat låta, men det låter ännu mer såhär i år.
Under hela min artistkarriär – och mitt privatliv med för den delen – har jag stött på den där skräcken inför att vara politisk. Ordet är tungt belastat och det är något tråkigt, fult och rentav lite farligt. Men i år har jag till och med fått det som en preferens när jag ska uppträda. ”Och så helst inget politiskt, det kan vara känsligt här.” Det är som att be ett barn att inte titta bakom en viss dörr. Och i det här fallet en väldigt öppen dörr.
För vi är politiska vare sig vi vill det eller inte. Inte minst som konstnärer. Även och inte minst i våra mest ”opolitiska” verk.
Skriver jag ännu en heteronormativ kärlekslåttext med en självömkande jagperson, så upprätthåller och reproducerar jag en samhälls- och relationsordning jag egentligen inte vill ha. I all oskuldsfullhet. Eller?
Det fanns lite av detta även i Knausgårdhärvan, som pågick för fullt innan jag reste iväg från Sverige, där ett av spåren handlade om huruvida en författare har ansvar för sin fiktion och sina fiktiva figurer. Vilken en givetvis har. Det går aldrig att avfärda något med att ”jag är bara historieberättare”. Eller ”det där är bara på låtsas”. Det är inte så bara.
Samma fenomen i den pågående humordebatten. Eller jag vet inte om den är pågående. Det kanske inte ens är en debatt. Och frågan är om det handlar om humor. Men hur som helst har det i år varit vanligt att komiker som på olika sätt uttryckt sig rasistiskt, sexistiskt, funkofobiskt eller hbtq-föraktfullt försvarat detta med ”det var bara ett skämt”.
Som att det på något sätt skulle spela någon roll. Livet kan också vara ett skämt, men det gör det inte mindre allvarligt!
Allt är politiskt. Alla relationer, alla samtal, all tystnad. Under bältet är politiskt. Över bältet. Och längs med bältet. Själva bältet är politiskt. Väder och vind är politiskt. Och det turkosa havet.
Att jag överhuvudtaget har råd att sitta på en klippa vid Medelhavet, samma hav där det dagligen dör mängder av människor på flykt, och ens tänka att jag ska försöka skriva en ”opolitisk dikt” är så politiskt det bara kan vara.
