Okej, vi släpper in Nato i vårt land och håller värsta krigsövningen i norr av rädsla för Putin. Och det är sant att Ryssland utgör ett hot – men inte mest på grund av landets rostiga missiler, utan på grund av Tjernobyl, det hot som vi alla krampaktigt förträngt i snart trettio år. Det fattas ju fortfarande 6 miljarder till att bygga färdigt locket till den läckande sarkofagen, och en ny olycka och onda vindriktningar kan göra Skandinavien obeboeligt för all framtid, så som det en gång gjorde Östersjön till ett av världens mest radioaktiva innanhav.

Men hotet från Tjernobyl kan vi inte skicka stridsplan emot. (Fast kostnaden för Natoövningen kunde kanske räckt en bit på väg, vi är ändå ett av de 40 länder som åtagit sig att finansiera skölden över sarkofagen.) Inte heller kan vi rikta kanonerna mot det som nu håller på att utgöra största verkliga och existerande hotet mot vårt land, särskilt mot de delar där Natoövningen hölls: Finlands planer på att i samarbete med Ryssland bygga ett nytt kärnkraftverk i Pyhäjoki, 15 kilometer från Skellefteå. Den grunda Bottenviken orkar inte med förorenade utsläpp av kylvatten, och smäller det där kan ETC skrota sina planer på en bilaga i Sundsvall och norrlänningarna bereda sej på att ge sig ut i kampen om livsrum någon annanstans i Europa.

Den finska regeringen kör över alla protester (”Ruling by perkele” kallar Pirkko Lindberg det, se nedan) och är fullt upptagna med att slita sitt hår över den försenade uppbyggnaden av reaktor 3 i Olkiluoto, som nu håller på att bli världens dyraste kärnkraftverk och också utgör ett hot mot oss. Det är mot Finland vi bör förklara krig! Så som Danmark borde förklarat krig mot oss, när vi för fyrtio år sedan tog Barsebäck i drift, några mil ifrån miljonstaden Köpenhamn.

Driften i Barsebäck har upphört (även om man utlovar varmkorv och kaffe till turister som önskar gå en guidad tur i byggnaderna) men problemen har ju inte upphört för det, som vi så gärna inbillar oss. Nu återstår att ta hand om inte bara det högaktiva avfallet utan också det låg- och medelaktiva. Hela berg av kontaminerade rester måste oskadliggöras någonstans, så som det ser ut i och runt alla nedlagda kärnkraftverk jorden över.

Häromdagen utbröt brand i resterna av kraftverket Indian Point några mil från New York och Ecowatch utbrast förfärat: ”Did we nearly lose New York?” Dessa problem får vi leva med långt efter att de kraftföretag som gjort enorma vinster på driften är borta och alla ansvariga är döda. Det handlar ju om 100 000 år innan strålning avklingat, mer än dubbelt så länge som mänskligheten existerat so far.

Och från Sellafield, som en gång förgiftade hela irländska sjön, kan vi nu se foton av öppna lagringsdammar med hundratals högaktiva bränslestavar, dammar med stora sprickor i betongen, omgivna av ogräs och rostande maskineri. Om de brister eller utsätts för en terrorattack gör de Storbritannien obeboeligt.

Jag föreställer mej att kärnkraftskramare idag har hjärnor som är helt blanka och rynkfria på ytan, så att alla tunga fakta om vad kärnkraft innebär bara halkar av.

Jan Björklund har länge hört till gänget, Lotta Gröning kom ut som Rynkfri häromdagen. Och DN tuggar på.

Jag menar, till och med de mest inbitna kapitalistiska ekonomer medger idag att de ofarliga energierna (sol, vind, vågkraft, energispar med flera) är billigare. Kärnkraften är på väg att avskaffa sig själv av kostnadsskäl.

Den som vill veta hur det är att leva i ett land där det gått riktigt illa köper genast författaren och miljöjournalisten Pirkko Lindbergs bok Fukushima för evigt. Hon for till Japan och mötte ett förgiftat land, där människor idag går med tickande dosimetrar och räknar millisievert för att se vad de kan äta, där barn inte får leka utomhus ens i ”säkra” områden på långt avstånd från det havererade kraftverket, där man skyfflar schaktmassor av radioaktiv jord fram och tillbaka och fallen av sköldkörtelcancer ökar. Ödmjuka japaner ber bugande USA om ursäkt för strålningen som nu tagit sej över stilla havet och landat i Kalifornien.

Skicka den boken till DN, Jan och Lotta, någon! Låt oss sedan alla fara till Pyhäjoki den 6 juni och delta i den planerade demonstrationen (eller rentav sympatidemonstrera hemmavid). Kan vi gå ut i tiotusental för att hylla Måns Zelmerlöv kan vi dra vårt strå till stacken och bli de verkliga ”heroes of our time”!