BRA JOURNALISTIK ÄR INTE GRATIS

Gillar du det du läser?
Swisha en peng till: 123 148 087 0

Min vän visade mig nyligen att ett studieförbund just nu erbjuder en kurs i negativt tänkande. ”Det finns ju redan så många böcker och kurser i positivt tänkande, kan det då inte vara på tiden med en kurs i negativt tänkande?” Frågan ställs av en av de medarbetare på studieförbundet som är initiativtagare till kursen.

En mycket relevant fråga, tycker jag. Ett exempel på vurmen för positivt tänkande fick jag uppleva när jag under en tid i mitt liv var arbetslös och fick jag gå en kurs hos arbetsförmedlingen. Under första kursdagen lästes det högt ur Kay Pollacks bok Att välja glädjen. Är det verkligen första steget att ta för en arbetslös person? 

Och även i arbetslivet förväntas det att arbetaren ska vara positiv och tacksam, oavsett hur arbetssituationen ser ut. Men ska vi verkligen tänka positivt när organisationen inte fungerar? Ska vi på arbetsintervjun alltid säga att vi är positiva och glada, när vi egentligen är beredda att kritisera det gamla för att skapa något nytt?

Baksidan av trenden med positivt tänkande är något som författaren Barbara Ehrenreich tar upp i sin bok Gilla läget: hur allt gick åt helvete med positivit tänkande. Ehrenreich drabbades av bröstcancer och upptäckte på så vis den störtflod av hemsidor, självhjälpsböcker, föredrag och coacher som uppmanade henne att se positivt på sin sjukdom. Till och med sjukhuspersonal uppmanade henne att ”tänka sig frisk”. Ehrenreich menar att trenden att tänka positivt inte bara är ovetenskaplig utan också ett massbedrägeri som bidrar till en kuvad befolkning. Kan det vara så som Ehrenreich säger: trenden av positivt tänkande berövar oss vår förmåga att tänka kritiskt, att göra motstånd mot odrägliga arbetsvillkor och skuldbelägger oss för att vi är sjuka, fattiga eller arbetslösa? Enligt den logiken blir följden att det är vårt eget fel om livet drabbar oss.

På ett liknande sätt lyfter Oliver Burkeman i sin bok, Motgiftet; lycka för pessimister, en annan aspekt av lyckohetsen. För inte ska vi bara tänka positivt, vi ska också vara lyckliga. Han skriver att människor ofta vänder sig till psykologer med målet att bli lyckliga och perfekta. Men, skriver Burkeman, att leva med misslyckanden och osäkerhet är nödvändiga ingredienser för ett lyckligt liv. Är det inte just jakten på lycka som gör oss olyckliga? Handlar inte livet egentligen om att acceptera sig själv sådan som man är och finna ett lugn i det som gått snett i våra liv? Jag skulle säga att modet att vara sårbar och visa det för andra är det som på sikt gör oss lyckligare. Det handlar inte om positivt tänkande, utan snarare om acceptans. 

Det kritiska tänkandet är det motstånd som behövs för att formulera det obekväma. Och kanske, om man skruvar till det en aning, att acceptera det som är svårt i våra liv. Där ligger måhända vi närkingar rätt bra till.