”Sverige har två officerare på heltid i Natos specialförbandsstab i Belgien och en annan knuten till den amerikanska specialförbandsledningens internationella stab, som öppnades i oktober i Florida”.
”I och med att vi gick in Afghanistan blev vi fullvärdiga medlemmar av klubben. Första året vi var där fick vi inte mycket uträttat, men vi fick en hel del tillbaka: utbildning, bidrag, teknisk utrustning. I Special Forces högkvarter i Tampa (i Florida) satt den svenska flaggan på deras vägg, vilket innebär att vi räknades som allierade.”
De två första citaten är från DN:s jättereportage om den Särskilda OperationsGruppen (SOG), medan det tredje citatet är från reportagetidningen Filters stora intervju med en tidigare svensk medlem i specialstyrkan – han har dock hoppat av och jobbar i dag med privata säkerhetsbolag.
Det förvånande är att bägge reportagen, framför allt DN:s, är så beundrande inför de svenska elitsoldaterna; Sverige har minsann lika tuffa soldater som USA och de andra. Dessutom finns det i artiklarna en fullständig avsaknad av kritiska frågor.
När vi i olika dokumentärer och reportage läser om det skoningslösa kriget mot framför allt civila i Afghanistan; om drönare, midnattsräder mot bostadshus och ett krig som inte riktar sig mot andra militära förband så kontrar dessa svenska media med hjälteinsatser mot en fiende som gömmer sig bland civila.
Frågorna inställer sig direkt: Vilka dussintals ”motståndare” har svenska specialförbandet SOG skjutit ihjäl och varför? Detta frågar inte reportrarna om utan DN:s Ewa Stenberg konstaterar istället att vi inte har fått veta hur många motståndare som de reguljära svenska styrkorna dödat. Insatserna mot civila, motståndsmän och talibaner i Afghanistan beskrivs istället som helt självklara och inte som en del i ”smutsiga krig” som andra reportrar undersöker och upprörs av. Se till exempel den amerikanska filmen Dirty Wars och få en helt annan uppfattning om det ”lågskaliga kriget” som bland annat Sverige drivit i Afghanistan.
Det har dock enligt DN i stort sett gått bra för de svenska ”operatörerna” att anpassa sig till de nya uppgifterna:
”De ser nu baksidor med drömjobbet. Priset är att behöva vara borta från familjen under långa tider:
– Sedan finns det förstås situationer då man blir rädd eller känner obehag, men det går över, säger Martin (en av de soldater som DN intervjuat)”
Ewa Stenberg i DN tar också upp genusperspektivet, men inte bland den civilbefolkning där SOG opererar:
”Under de tre större övningar vi ser möter vi bara manliga operatörer. Den enda kvinna jag ser är fotograferad naken på en affisch i deras omklädningsrum hemma på regementet. Men det finns också ett fåtal kvinnor i förbandet som vi inte träffar där, de är under utbildning eller är tjänstlediga.
”Det är ett av våra stora tillkortakommanden. Det har länge varit prioriterat. Ändå har vi inte lyckats rekrytera tillräckligt många kvinnor, säger Urban Molin (som är chef för specialförbandsledningen på försvarshögkvarteret)”.
Så här berättar operatören Martin för DN:s andäktigt lyssnande reporter:
”-Ofta klampade man in i någons hem mitt i natten. Även om det var en ”bad guy”, någon som tillverkat vägbomber eller som begått terrorattacker, så fanns det ofta barn där. Vi måste hela tiden vara beredda att stöta på motståndare som öppnar eld, så vi försökte få kvinnorna och barnen åt sidan.”
På frågan om de stormade in svarar Martin:
”När polisen knackade på öppnade de ofta dörrarna.
De amerikanska specialförbandens ”kill/capture-operationer” (döda/fånga) har satt sina spår”, förklarar Martin, Människorna vet att det kan vara farligt att inte öppna eller att göra motstånd.
”Om amerikanerna tvingades backa tillbaka så kom ofta flyget till undsättning och släppte en bomb istället.”
När Hamilton-febern grasserade som mest genom Jan Guillous böcker så fanns det också klara inslag av beundran inför de tuffa kommandosoldaterna, men skillnaden mot i dag är att Guillou satte in Hamilton i ett perspektiv. Hamilton var inte ute för att på USA:s uppdrag kriga i ett land som de ockuperat och i Hamilton-böckerna fanns det också ett rättviseperspektiv som helt lyser med sin frånvaro i DN:s reportage.
Men efter att läst detta och Filters intervju så är det uppenbart att Sverige är stridande part i ett krig långt borta som i hög grad riktar sig mot civilbefolkningen.
Det är då kanske inte så underligt om Sverige utsätts för självmordsbombare eller andra terrorattacker i framtiden.
Och i svenska media ser vi samma saker som i andra krigförande länders media – vi granskar inte kritiskt utan det gäller att stödja våra pojkar när de slåss för Sverige.
