Nu är det vår och cykelsvinen vaknar till liv. Nu snackar jag inte om trottoarcyklister och liknande som man får dras med året om – de är inte cykelsvin, bara rätt dumma. De hamnar i samma kategori som halvnormala vardagscyklister som tror att det är en bra idé att köra om mitt i en kurva eller demonstrativt ställa sig i bredd för att hinna först över gatan så att den som väntade på grönt ljus sedan blir fast till nästa grönljus för att det var så många puckon i vägen. Det är inte heller så att alla cyklister är cykelsvin, även om vissa melodramatiska alkisar verkar tycka det när de skrikande gör sina kullerbyttor för att flytta sig från cykelbanan när någon cyklar på den.
BRA JOURNALISTIK ÄR INTE GRATIS
Gillar du det du läser?
Swisha en peng till: 123 148 087 0
Hur man känner igen ett cykelsvin beror lite på vilken sorts cykel man själv sitter på. Om man har en vanlig cykel av endera slaget och plötsligt, medan man alldeles fredligt och i rimlig hastighet trampar längs en cykelbana, upptäcker att det är någon jävel som leker Tour de France så att hans (jo, riktiga cykelsvin är nästan alltid snubbar) framhjul riskerar att fastna mellan ens skinkor har man med all sannolikhet med ett cykelsvin att göra. När man däremot har en sådan cykel som ett cykelsvin gillar blir det mycket mer subtilt.
Generellt är det trevligt bland cykelfolk. När jag för ett par år sedan cyklade ett längre motionslopp på min inte särskilt lättviktiga vardagscykel med pakethållare och stänkskärmar var nästan alla uppmuntrande och välkomnande. Om jag stånkade i en uppförsbacke på min stålklump kom det alltid någon racermänniska och puttade på och sa att jag snart var framme (första gången det hände var det tre mil kvar till mål, men det kändes i alla fall tillfälligt enklare). Ute på vägarna har mötande cyklister alltid hälsat med en nick och ett leende, även om jag haft pakethållare och fel sorts tröja. Men så finns cykelsvinen, och de hälsar minsann inte på vem som helst.
Cykelsvin tar mycket hårt på cyklismens stilregler. Den senaste veckan är det flera stycken som varit på väg att hälsa när vi mötts på någon väg, men som sedan ångrat sig och vänt sig bort med föraktfullt krökta läppar när de upptäckt att min lycra inte matchar och att jag – hemskast av allt – besudlar min racercykel med vanliga pedaler och cyklar i converse (jo, jag har SPD-pedaler men har inte haft tid att byta). Dessutom gör jag något av det vidrigaste cykelsvin vet och cyklar i vanliga solglasögon av den enkla anledningen att cykelbrillor kostar helvete och jag hellre sparar pengar till att resa i sommar. Hur cykelsvinen reagerar när jag kommer på min fina cykel på väg till jobbet, klädd i jeans och med en vanlig ryggsäck full med matlådor på ryggen, orkar jag inte ens börja beskriva.
Ibland är det väl så, vad man än gillar att ägna sig åt, att man får inse att vissa som verkar dela ens intresse egentligen inte alls gör det. Som i vintras när jag skulle snacka cykling med en kollega, som direkt spann iväg och började prata om material och däcktyper för att till sist nästan extatiskt berätta att en cykel han använt hade blivit så jävla lätt att den inte ens gick att cykla på, ungefär som folk som nördar in sig totalt på guldkablar och högtalare som kostar en årslön men som egentligen inte är speciellt intresserade av att lyssna på musik. Jag älskar att cykla och tänker inte låta bli bara för att jag har fula glasögon. Och jag har nog ingenting gemensamt med någon som tycker att jag borde, så de kan väl få svina på då. Faktum är att jag allt oftare tvivlar på att cykelsvinen egentligen tycker om att cykla.
