Det kunde ha varit ”en burk syra”, skriver Expressens ledarredaktion indignerat, som om allt som kunde ha hänt förändrar vad som faktiskt hände. 

Anders Lindberg, politisk chefredaktör för Aftonbladet är på samma spår och frågar sig dramatiskt: Vad blir det nästa gång? ”En granat? En flaska bensin?”

”Ett hot mot demokratin”, slår Expressen präktigt fast och listan över alla de miljoner grejer som utropats som just ”hot mot demokratin” det senaste decenniet fylldes på med en egen grönsaksavdelning. Suck.

Den 11 september röstade FN:s generalförsamling igenom en resolution som kräver att Israel drar sig tillbaka från ockuperad palestinsk mark inom ett år. Sverige lade ner sin röst och det var det som debatteras i riksdagen när tomatpåsen flög genom luften. Maria Malmer Stenergard (M) menar att det var för att den ”snäva” tidsgränsen om ett år försvårar möjligheten till en förhandlad tvåstatslösning som Sverige inte röstade. Really? Som att någon sådan skulle var nära förestående ändå. Som om ett år av olaglig ockupation inte är en evighet. Tänk så långa minuterna var när ingen visste om det var tomater eller granater. Tror ens någon på allvar på tvåstatslösningen fortfarande? Tillåt mig tvivla på att utrikesministern gör det.

Exakt vad är den svenska regeringens fega undfallenhet ett hot mot om tomaterna är ett hot mot demokratin?

Tidigare har Malmer Sternergard vägrat svara på frågan om Israels brutala slakt av allt liv på Gazaremsan är att förstå som ”proportionerligt” i relation till händelserna 7 oktober 2023. Det är ”en fråga för domstolarna”, säger Sveriges högst ansvariga minister i utrikesfrågor. Över 40 000 människor har dödats och Israel utökar hela tiden sitt angreppskrig till nya länder och civilbefolkningar. 

Säg mig, vad är en påse tomater i sammanhanget? Exakt vad är den svenska regeringens fega undfallenhet ett hot mot om tomaterna är ett hot mot demokratin? Hur stora kan egentligen orden bli, om ingenting?

Expressens ledarredaktion fortsätter med att beskriva riksdagen som ”demokratins hjärta” och att de fruktansvärda tomatterroristerna måste lida av ”total brist på respekt för folkvalda”. De tar i så man baxnar och jag undrar, under vilken sten ligger egentligen Expressens ledarreaktion? I en situation där ett folkmord pågår och livesänds i realtid kallar de grönsakligans agerande för ”politisk fanatism”. Det är svårt att ta på allvar även för den som är dramatiskt lagd.

På samma gång som de förfasar sig över hur det superdupermegademokratiska Sveriges riksdags åhörarbänk (där pöbeln får se hur ”demokrati går till i praktiken”) nu måste bli mer sluten ropar de på att den ska bli just det. Varför? Se till att de kollar bättre i säkerhetskontrollen då! Men när Lindberg ser en ny ”barriär mellan väljare och valda” i form av exempelvis plexiglas mellan åhörarbänken och kammaren i riksdagen vågar jag nog påstå att den barriär allmänheten upplever mellan sig och de folkvalda är rätt mycket större än så och av något annan karaktär.

Det är vänskapskorruption och mc-bröllop och de ”mängder av möjligheter att göra sin röst hörd” som Lindberg menar finns för alla och envar lyser med sin frånvaro på de flestas föreställningshorisont. Allvarligt talat, ”skriva en debattartikel”, ”starta en studiecirkel”, är det ett skämt? Och ”engagera sig politiskt” får man väl ändå säga att tomatterroristerna gjort? Bara inte på rätt sätt. Sverige är ju minsann en d-e-m-o-k-r-a-t-i om nu vanligt folk kunde förstå nåt så fint.

Tomataktivisten Sara Skogsmark sa att det är ju tråkigt om de känner sig otrygga i riksdagen nu, men ”om man är utrikesminister och inte följer internationell lag … en tomat får man ta, om man inte kan lyssna på annat sätt”. Och hon har ju en poäng ändå. 

Jag tänker inte argumentera för att tomataktionen var den mest spännande eller bästa politiska aktion jag sett. Om det har gynnat den palestinska saken eller inte är en löjlig fråga i sammanhanget. Jag tänker inte heller påstå att grönsakspåsen kommer att förändra utrikesministerns nonchalanta inställning till arabiska liv, den verkar sannerligen ingenting rå på. 

Men när vi drar på stora trumman med fördömanden, anklagelser och stora ord saknar jag någon som säger: Är Sverige världens löjligaste land? Det var tomater, inte granater. Tagga ner lite va.