Numera finns nästan ingenting kvar. Gräs växer där det var landningsbana för deras helikoptrar. Till och med stenarna från byggnaderna har avlägsnats från platsen. Mam Tahîr pekar på de iranska gränsbevakningarna uppe på de snötäckta topparna runt Iraks högsta punkt Helgûrd. Han visar oss toppen Kêlesîn där gränsen skär landet i tre delar, likt en födelsedagskaka.

BRA JOURNALISTIK ÄR INTE GRATIS

Gillar du det vi gör?
Swisha en peng till: 123 401 876 8

Bilvägen skär landskapet som ett snitt längs ryggraden. Den förgrenar sig genom alla dalar, berg och hus längs de höga bergssluttningarna. Mam Tahîr säger att det inte fanns någon bilväg till byn Rûstê, där han kommer ifrån, i början av 1980-talet. Byborna kom ner med frukter, nötter, ost, yoghurt och det välkända valnötssmöret som kallas för Girîse. Allt transporterades med åsnor och hämtades till områdets enda bazar. Dessa varor färdades hela vägen till Mosul och andra städer. För att få tag på te och salt fick man gå hela vägen till den iranska gränsen och byta till sig dessa varor.

Innan den irakiska regeringen kom till Rûstê fanns flera tusen invånare. Dessa människor utövade islam, judendom, kristendom och ezidism. De talade sorani, kurmanci, hewrami, arameiska och andra språk. Det fanns ett lärocentrum dit människor kom från alla delar av Mellanöstern. De studerade teologi, astrologi, poesi, talekonst och en rad andra samtida vetenskaper.

Den irakiska regeringen skapade bilvägen 1984. Så snart vägen nådde dalen tvångsförflyttades alla dess människor.  Ingen människa som inte var soldat eller peshmerga levde i området fram till 1991. De bosattes i koncentrationsläger eller i utkanten av städer. Vissa andra blev flyktingar i iranska storstäder, som Mam Tahîr och hans familj.  Byn återhämtade sig aldrig. Nu finns ett tjugotal familjer där. Vissa andra bor där bara på sommaren eller använder sina hus som fritidshem.

Mam Tahîr tillhör den generation som minns det Rûstê som jag har sett ett fotografi på, med de traditionella husen, byggda av sten, lera och stockar, som ligger ovanför varandra. Det ena husets tak är det andra husets gård. Människor står där uppe på taken med färgglada kläder och leenden på sina läppar. De firar nyårsdagen. Han har bara minnesfragment kvar av det Rûstê där män och kvinnor badade ihop i floden. Varje månad fanns det en festival där människor dansade, flirtade, festade, umgicks och åt gott i tre dagar.  Hans far brukade röka många cigaretter medan han talade om den gamla goda tiden.

Vi går lite åt höger. Vi ser triangelplattan med huvudskallen på som indikerar att det finns landsminor i området. Jag känner mig rädd. ”Är det några landsminor här?” säger jag nervöst. ”Inte här” säger Mam Tahîr men sen pekar han neråt och säger ”Där stenarna finns och på andra sidan vägen finns en massa minor”. Han berättar sedan att det har dött sex personer här. ”De två senaste åren har det varit lugnt med dödsoffer” tillägger han.

Mam Tahîr berättar för mig om en man i byn i början av dalen där Rûstê ligger som ville gräva en vattenbrunn men som nådde olja istället. De täckte över brunnen.

Sedan talar han om hur de talrika vattenkällorna kring Kirkuk försvann efter att oljebolagen tog över. Numera finns bara en vattenkälla kvar omkring Kirkuk, vilket är i byn Kûrmûr. Men oljebolaget Dana Gas som är verksamt där har tagit över den för sina egna syften.

Bland de gröna snötäckta bergen finns turkiska armébaser, iranska gränsposteringar och PKK-gerillor. Där finns en historia av krig och förstörelse. En historia som går genom många europeiska huvudstäder och vapenindustrier, hela vägen till Bryssel, hela vägen till Bofors AB. Det är underjorden som är det största hotet mot att Rûstê finns. Brunnen som täcktes över måste förbli stängd för att det förlorade åter ska växa i talrika färger och former.