BRA JOURNALISTIK ÄR INTE GRATIS
Gillar du det vi gör?
Swisha en peng till: 123 401 876 8
Å andra sidan har vi det vardagliga förtrycket. Det som kan vara svårt att få syn på eftersom det sker precis innanför gränsen för vad som anses okej och normalt. Det som implementerats i vår kultur och därför blivit till något vi knappt reagerar på. Den där handen på din kropp i en överfull bar eller buss som du inte riktigt vet om den är oavsiktlig eller inte. Lönediskrimineringen som gör att kvinnor i snitt jobbar en timme gratis varje dag jämfört med män. De olika förväntningarna och kraven som ställs på en mamma jämfört med en pappa – som får synbara resultat i statistik över föräldraledighet och vab. Vi har förutom våldtäkterna, de som går att lagföra, även gråzonerna runt sex. Tjatsex, sex utan uttalat samtycke.
Poängen är att när man upprätthåller sig vid gränsen blir det svårare att identifiera vad som just hände. Och när vi då och då reser oss upp och konfronterar mannen vid baren, chefen som bestämmer din lön eller mannen du följt med hem från krogen, skulle de alla förneka. De skulle kalla oss hysteriska, galna, paranoida. Feministfittor. Och de skulle ha helt rätt. Och vi skulle ha helt rätt. Att vara kvinna i den här världen gör en hysterisk, galen och paranoid.
De flesta av oss har utvecklat strategier för att stå ut. En blandning av avtrubbning, förträngning och spelat glatt humör, allt medan osäkerheten och vreden växer. Vad var det som just hände? Överdriver jag eller underdriver jag? Och exakt där, i glappet av osäkerhet får männens maktordning fäste och kan blomstra ifred.
Det pågår ett krig mot kvinnor och minoriteter just nu som inte lämnar oss någon ro. Som inte får lämna oss i ro. Mer än någonsin behöver vi påminna oss om att vi dessvärre aldrig kan ta våra rättigheter för givna. I samma sekund vi tänker att vi jobbat klart och går hem för att vila kommer det finnas någon där som vill tafsa, bryta upp eller våldföra sig på ditt dagsverk.
Och det är det här som är det vackra och fantastiska med feminister: vi gör arbetet om och om igen. Vi tar vaktpassen, vi demonstrerar, vi protesterar högt och det gör oss till en av de mest envetna, effektiva, kreativa, politiska frihetsrörelser som någonsin funnits.
Den 21 januari när miljoner människor över hela världen samlades för att uttrycka sitt motstånd mot Trump-administrationens hat så var det otroligt nog under parollen Women’s march. En marsch som nu blivit en global rörelse som organiserar långt fler än bara oss kulturmarxist-PK-feminister. Under marschen samlades män, barn, antirasister, miljörörelse, vänstern, hbtq-rörelsen. Människor som aldrig förr satt sin fot på en demonstration deltog eftersom de inte längre stod ut med att passivt betrakta det som händer.
Det fina är att det inte tog slut i och med 21 januari. Via appen Women’s march får du tips om evenemang som pågår i din närhet, tips på vad du kan göra rent konkret, uppmaningar om att samlas och bilda aktionsgrupper. Runt om i världen växer just nu en feministisk, antirasistisk, miljömedveten människorättsrörelse som inte liknar något annat.
Ringar på vatten som sprids och inspirerar till andra slags protester.
Idag 8 mars pågår tusentals peppande, viktiga, gravallvarliga protester och fester över hela världen för att än en gång visa att vi fortsätter kämpa ända in i kaklet. Själv kommer jag delta i Church of Stonewalls flashmob på T-centralen i Stockholm. Några underbara människor som organiserar körsång av Milcks vackra "I Can’t keep quiet" och som beskriver det hela såhär:
"Vi gör musik av politik och politik av musik. När valet står mellan att stå kvar och slåss eller springa för livet finns alltid en tredje väg att gå: Stå kvar och sjung för livet! MAKE EMPATHY GREAT AGAIN."
Vi ses där eller annanstans!
Sjung! Dansa! Kämpa!
