Vi behöver alla näring, ljus, omtanke, stöd. Det lustiga är att jag ofta är mer noga med att ge växterna de bästa förutsättningarna. Nu på våren får mina krukor ny jord. Det skulle jag också behöva. Jag klipper bort döda grenar, så att det nya spirande får luft att växa. Men ger jag mig själv andrum att växa? 

BRA JOURNALISTIK ÄR INTE GRATIS

Gillar du det du läser?
Swisha en peng till: 123 148 087 0

Och när jag häromdagen låg och krälade i rabatterna för att få dem att prunka igen efter en lång mörk vinter, såg jag massor av likheter mellan ogräs och mänskliga relationer. Det där förbannade ogräset som tar över. Det kryper in mellan mina blommors fina rottrådar. Jag sliter i rötterna. Förbannar ogräset. Energislukare brukar de kallas i mänsklig gestalt. Sådana som helst pratar själva men aldrig ställer en fråga. Sådana som tar näring och plats, men inte ger något tillbaka. En sådan vill inte jag vara.

Och när de nya plantorna kommer upp ur jorden. Morötter och dill och annat smått. Oj, så varsam man måste vara. Vattna och skydda. Det är som att ta hand om ett litet människobarn. Ömt och försiktigt. Och sedan, precis när de börjar växa till sig … tjohoo ropar jag – Nu växer här tätt i raderna. Vad bra! Men vad händer då? Ja då tvingas man gallra bort stora delar av det som växer. Annars blir det inga morötter utan bara småpinnar av det hela. Aj, vad det gör ont. Det känns som att slita bort vitala delar av sin egen kropp. Och då känner jag igen mig igen. Måste jag välja bort? Kan man inte ha kvar allt? Nej, sorry. För om jag inte gallrar nu, så blir det inga morötter att njuta av sedan. De blir inte sina bästa jag, och det blir inte jag heller om jag inte väljer bort det som är för mycket i mitt liv. 

För några år sen så var jag en kulturell mellanakt på Näringslivsdagarna i Örebro. Då passade jag på att släpa med mig min största krukväxt som jag rullade in på scenen. En vildvuxen sak som nådde tre meter och som jag några år tidigare tagit med mig i form av en pinne från Kalifornien, ungefär samtidigt som jag startade mitt eget företag. Den hade nu vuxit sig stor och spretig och det passade fint att jämföra den med mitt nystartade företag. Det blev så tydligt hur vi hängde ihop. Plantan, jag och företaget. Vilka grenar skulle få växa, vilka skulle bort? Vilken näring gav jag mitt företag? Jag minns att jag pratade om att det var viktigt för mig att jag inte gav konstgjord näring, nej äkta och naturligt, så att det blir hållbart. 

Näring är viktigt, men man ska heller inte gödsla för mycket. Då växer bara blasten. Det blir ingen frukt. Det kan jag direkt koppla till hur jag kämpat med att stödja mina barn att växa på bästa sätt. Att inte göra allt åt dem, hela tiden och konstant. Då får de ingen egen växtkraft. Varken bortskämda växter eller bortskämda människor funkar bra i längden. 

Och sedan till slut när jag står där vid tomaterna, inser jag att livet är en process. Att mogna tar tid. Jag sätter inte tomatfrön ena dagen för att nästa dag ropa – MEN VAR ÄR TOMATERNA! För både tomater och människor tar tid att växa och mogna. Det är många livsfaser man ska gå igenom innan man ger frukt. Men ofta vill man att allt ska bli klart på en gång. Därför kan det vara bra att inspireras av tomaterna. För att inte tala om citronträdet. Där kan jag stå och glo, för det tar en evighet att bli en citron. Och jag sliter med mitt tålamod … och sedan, när jag äntligen efter mycket tålamod tar för mig av frukten så njuter jag så det knakar.