En liten grön boll på 2 300 kvadratmeter där jag gömmer mej för världen.

Det svider när folk med lönearbete påpekar för mej att jag har det så jävla bra.

Jag går där och ojar mej bland mina tobaksplantor, i en trädgård jag odlat mej fast i, en liten grön boll på 2 300 kvadratmeter där jag gömmer mej för världen.

Och dom har ju rätt.

Min fru åkte iväg till jobbet för en timme sen, kvar sitter jag i morronrock och ojar mej över den här krönikan. Min dotter sa en gång till mej att allt hon minns från att va med mej på jobbet är att jag sitter i en loge och dricker öl. Själv tillhör hon och hennes syster generationen som vuxit upp med hotet om bostadslöshet, utslagning och ett helt samhälles förakt.

Annat var det på min tid, jag oroade mej inte för varken jobb eller bostad. När vi skulle välja gymnasium struntade jag i att fylla i nåt, blev inkallad till Syo-konsulenten som hjälpsamt frågade mej vad jag ville bli. Jag hade vaga planer på att åka ut i Europa, plocka vindruvor, det hade jag hört att man kunde göra.

Jag kallades för Steffe Flum, också det med all rätt.

Men det funkade ju inte för Syo-konsulenten.

Så till slut sa jag att jag ville jobba med narkomaner. Jamen då kan du ju välja barn- och ungdomsvård, sa hon, och så fick det bli. Det blev bra, huvudgrejen på den linjen var att snabbt utbilda folk för dagisutbyggnaden, det var mest tjejer som valde den.

Var man kille slogs dagisarna om att anställa en.

Det var ett bra jobb, att jobba med ungar. 

Dålig lön men jag tyckte ändå att det räckte, 400 spänn i månaden för en liten etta på Söder, jag kunde spara ihop till Interrail och dessutom ha kul på kvällarna.

Jag jobbade heltid ett år, sen började jag vika istället för att jag hade börjat lira och ville kunna vara ledig ibland. Fick ändå ihop till hyran.

Annat är det ju som bekant nu. Det här kan ju alla hålla med om. Millennials och så vidare. Det bedrägliga är ju att det inte är lika för alla i en generation.

Flera av mina polare kom aldrig in på gymnasiet, flera av dom började ta heroin i 17-årsåldern och försvann, jag hade självbevarelsedrift nog att dra mej ur.

Jag tänkte aldrig på att dom jag gillade, dom som rökte braj och skolkade, hade helt andra hemförhållanden än jag. Jag bodde i radhus, med en pappa och en mamma som båda hade jobb och hjälpte mej med läxorna, gick på föräldramöten. Dom som jag ville va med bodde i hyreshusen nere vid centrum, hade morsor som satt i köket och stirrade, kedjerökte röda Commerce utan filter. Dom hade farsor som slog dom.

Men vi bodde nära varandra, vi gick i samma skola, i samma klasser.

Men det fanns ett skyddsnät, senare träffade jag på flera av dom ute i skogen i Ågesta, dom hade fått AMS-jobb, röjde sly.

Jag tänkte inte på det då, skillnaderna var också då avgrundsdjupa mellan människor. Men vi bodde nära varandra, vi gick i samma skola, i samma klasser.

Jag drogs till höghusen i Farsta för det fanns nåt nere i radhusen jag hade svårt för. Ängsligheten, färghållningen mellan grannarna, vattenkamningen. Långt senare förstod jag att jag på gott och ont fått ett arv från mina föräldrar som gjorde att jag nu sitter och skriver här och får betalt.

Jag vill då bara påpeka att mina föräldrar inte var nån slags kulturelit, farsan var så kallad 25-öresingenjör, morsan sålde symaskiner, till ensamstående, tafsande män. Men det fanns en ide därhemma om utbildning, det fanns böcker.

Det känns som det kan bli krig närsomhelst. Mina barn funderar på vad dom ska säja till sina barn. Jag brukar trösta mej själv och dom med att det har känts så förr.

När jag var 20 och kärnvapenrobotarna placerades ut, när jag var två  och Kubakrisen rullade och jag låg och grät hos nån tant jag blivit bortlämnad till, då kändes det som att världen skulle gå under. (Jag visste ju inte om nån Kuba-kris, men det räckte för mej att jag var bortlämnad, det kändes som Armageddon.)

Folk far varandra i strupen om ett andrahandskontrakt.

Men det är värre nu att växa upp.

Folk far varandra i strupen om ett andrahandskontrakt, tittar bort från medresenärerna på den här skakiga resan, fyller sina öron med en vägg av ljud för att slippa höra tiggarna som går runt i tunnelbanevagnen.

Kan det vara en tröst att undergången funnits hela tiden, för att citera Mikael Wiehe:

Men om livet är ett helvete för många
och ett paradis för få
va' fan snackar dom då om domedan för
då är det ju samma nu som då

Om inte det räcker, vad finns det då för tröst?

Organisera sej, take action. Nu.