Jag var hemma hos vänner för att umgås och vi bestämde oss för att se dokumentären om svensk reggae på SVT play. En blir väl knappast mer ledsen av reggae, tänkte vi och gick in på hemsidan i fråga. Men ingen av oss var beredda på vad som skulle dyka upp på skärmen.

BRA JOURNALISTIK ÄR INTE GRATIS

Gillar du det vi gör?
Swisha en peng till: 123 401 876 8

Jag skrek rakt ut. Känslan som uppstod i min kropp var värre än den gången jag betalade 95 kronor för micrad lasagne i Stockholm. Värre än den gången min körskollärare sa till mig efter 25 dyra körlektioner att jag skulle behöva säkert 20 stycken till innan jag ens kan drömma om att få ett körkort. Han sa något om att jag måste skärpa mig också men jag minns allt som i en dimma.

Framför mig på skärmen plirar Anders Bagge och ett gäng andra svenska kändisar bredvid varsin fågelskådare. I förgrunden lyser, nej bränner, texten: "Det stora fågeläventyret – sju folkkära deltagare paras ihop med varsin passionerad ornitolog för att tävla i fågelskådning och samarbete".

Resten av kvällen hade som en blöt filt över sig. Jag minns hur jag tappert nickade och hummade med i samtalet efter dokumentären vi sett; visst var det trevligt att höra Pepps prata om att hitta sin egen identitet i musiken! Hur lindrar en polisens otroliga panikångest när någon vill spela reggae på allmän plats? Absolut hade de kunnat täcka klubbscenen mer i dokumentären. Och så vidare.

Men inombords skrek det som först uppstod som en rädd viskning när jag såg den där fågelskådarrubriken en dryg timme tidigare. Har reality-tv:n blivit för verklig?

Jag minns när den uppstod som fenomen i Sverige. Det var pirrigt, kul och spännande att få bevaka vanliga människor i prekära situationer; att klara sig i ett isolerat område som en öde ö eller att hitta kärleken bland en grupp främlingar som alla är intresserade av just dig.

Teman vi kallade reality men som i själva verket såklart var högst osannolika situationer som någon sällan hamnar i (om en inte faktiskt blivit strandsatt på en öde ö där alla överlever genom att bygga en farm samt utvecklar en kultur av arrangerade äktenskap där det finns en underbar person i gruppen som minst tolv personer faktiskt på riktigt är superintresserade av).

Vi kallade det reality eller dokumentära såpor fast vi alla såg på det för att drömma oss bort till en plats där livet, kärlek och sex inte är obegripligt utan styrt av befriande enkla spelregler. Det var en underbar verklighetsflykt där en också fick tillfälle att moralisera över andra, en historiskt erkänd fröjd för homo sapiens.

I dag har realityn sakta men säkert gått mot att istället visa oss förbluffande sannolika situationer. Som att vara tvungen att följa med ut på fågelskådning för att någon har upptäckt att det existerar som passion och bara måste testa. Vi får dividera kring det här med att hitta en händig man; är det rimligt att dissa någon för ful tapetsmak och oförmåga att ta initiativ under en renovering? DET LIGGER FÖR NÄRA VERKLIGHETEN!

Kanske är det för att realityn pågått så länge att den passerat sitt bäst före-datum och normaliserats. Att se ungdomar ha sex med varandra för att få stanna i Mexiko en vecka till kanske var förfärande för 15 år sen, men i dag är det lika mycket vardag som att försöka få en medelsvensson-familj att källsortera bättre.

Kanske är det att vi utvecklat ett beroende av det enkla reality-formatet, tillräckligt kul att göra och lätt att smälta för att låta det handla om saker det inte alltid är byggt för. Jag vet faktiskt inte riktigt hur det har gått till, jag är bara en person som härmed vittnar om att realityn ostridigt har gått för långt och det börjar få konsekvenser. I varje fall själsliga. För mig.

PRENUMERERA PÅ ETC HELG

Den här artikeln kommer från veckans ETC Helg.
Vill du prenumerera för under 16 kronor numret?
Här kan du teckna en prenumeration.