På högstadiet fick vi uppgiften att diskutera vad vi skulle göra om vi hade levt i 1930-talets Tyskland. Det var inte svårt. Vi föreställde oss alla som motkrafter. Vi skulle opponera oss högljutt och ta ställning för de som nazisterna stämplade som lägre stående och ej levnadsvärdiga. Vi skulle engagera oss även om det hotade vår egen säkerhet. Ingen kunde föreställa sig möjligheten att själv ryckas med i nazismens tankevärld eller ens att passivt ställa sig vid sidan om.
BRA JOURNALISTIK ÄR INTE GRATIS
Gillar du det vi gör?
Swisha en peng till: 123 401 876 8
I våra diskussioner kunde vi nog inte tänka oss att en amerikansk president 2017 inte skulle kunna förmå sig att markera mot människor som marscherar tillsammans med nazister och Ku Klux Klan, skanderandes slagord som ”judar ska inte ersätta oss”. Inte heller att marschens organisatörer skulle lyfta en svenskdominerad organisation som sin förebild eller att den organisationen, Nordiska motståndsrörelsen, samma sommar skulle tillåtas medverka på Almedalsveckan på samma premisser som vilken aktör som helst.
Vi är färgade av vår tid och vårt sammanhang. Det som kan vara jättetydligt med lite distans är svårt att se för den som lever mitt i det. Det finns tidpunkter då det är extra viktigt att vara på sin vakt och att vara en av dem som engagerar sig. En sådan tidpunkt är nu.
Nazismen och rasismen normaliseras i en takt som riskerar att göra oss blinda för vad vi faktiskt befinner oss i. I våra högstadiediskussioner utgick vi från en dualism, en uppdelning mellan nazisterna och alla oss andra. Med argument om demokrati och yttrandefrihet tillåts nazister i dag att medverka på bokmässor, i Almedalen och att arrangera demonstrationer. När etablerade plattformar görs tillgängliga för nazister att nyttja på lika villkor suddas gränsen ut mellan dem och oss andra. Det som var en tydlig uppdelning är nu en gråskala. En vanlig åsikt när nazister och motdemonstranter drabbar samman är att båda sidor är lika illa, som om anledningen att uppröras vore stöket, och att nazismen i sig är ointressant eller att motdemonstranterna saknar legitimitet. Trots en mördad motdemonstrant betonade Trump att det fanns hatiska och våldsamma människor ”on many sides” i Charlottesville.
Ställningstaganden som tidigare har varit självklara uppfattas nu som politiska risktaganden. Det kan knappast bli tydligare än när Israel, för att bevara den goda relationen till den amerikanska presidenten, väljer att inte kritisera Trump för oförmågan att ta avstånd från nazisterna i Charlottesville. Av rädsla att stöta sig med potentiella väljare väljer Anna Kinberg Batra att kalla Sverigedemokraternas rötter för ”auktoritära”. Sverigedemokraterna som tidigare kategoriskt avfärdades som rasister med nazistisk rötter backas i dag av drygt var tionde person som du möter på gatan. Vi har nått en punkt då det finns en risk med att uppfattas som alltför antirasistisk. Journalister och politiker talar hellre om ”främlingsfientlighet” och ”invandringskritik” än om ”rasism”, och i samma slag får hudfärg avgöra vem som är främling och etnicitet vem som är invandrare.
Vi är många som skulle kunna ignorera allt detta. Allt kokar ned till privilegium. Jag kan stå upp för nazisters yttrandefrihet just för att den inte står i konflikt med min egen. Jag är inte den som tvingas ställa in min resa till Almedalen eller behöver oroa mig för vilken framtid jag ska leva i. Därför har jag ett val som inte alla har. Jag kan välja att vara passiv eller feg, eller så kan jag välja att vara den som jag på högstadiet trodde att jag skulle vara.
