Kan vi inte bara flytta till stan som alla andra? Går det ens att leva på platser som Nykroppa, Bredsjö och Ställdalen? Det är inte medpassagerarna i den mittersta vagnen på tåget, de som säkert kliver av i Karlstad, som ställer mig den frågan. Det är jag själv. Om och om igen. När ännu en vän flyttar eller ännu en del av skogen avverkas och körs härifrån, när ännu en förskoleavdelning måste läggas ned eller ännu en tillfällig anställning upphör. Det finns ju inga jobb här. Och det handlar om betydligt mycket mer än mig. Om mycket mer än att jag inte riktigt vet om det finns någon vits med att satsa på en ordentlig examen eftersom att jag då kommer att få pendla långt eller flytta för att få jobba med det jag satsat på. Eller att jag ibland är arbetslös i långa perioder. Och det handlar om mer än att jag inte vet om det är värt att byta tak på huset för jag kommer aldrig att få igen pengarna. Hade det bara handlat om mig hade det varit hanterbart. Jag kan hanka mig fram med hjälp av mina låga boendekostnader, ta de tillfälliga anställningarna som dyker upp, sänka värmen någon grad och äta dumpsterdivad mat. Jag kan ha ett gott liv här och jag är beredd att offra för att få leva i kommunen med över 400 sjöar. Men inte till vilket pris som helst. Inte ensam. För att leva här är ju också att dela trakterna med människor som lever här. Och det är det som är kruxet för de lever ju mer eller mindre med samma utmaningar som jag. Har de tillräckligt nära till sitt jobb? Har partnern ett jobb? Går ens verksamhet runt? Finns det någon busslinje som passar ens pendlingsbehov? Och är det verkligen rimligt att först åka i en riktning för att lämna barnen på förskolan och sedan åka i en annan riktning för att jobba? Nja... I Göteborg träffar jag en av alla vänner som svarat nej på dessa frågor och flyttat dit jobben finns. Och hennes tillvaro i stan medför en massa möjligheter vi glesbygdsbor bara kan drömma om. Att gå på feministisk barnprylsmarknad, att bygga ljudinstallationer med sitt eget och massor av andra barn på Universeum, att äta kimchi-nudlar på en koreansk restaurang, att ta en öl till nudlarna och ändå kunna ta sig hem, att kunna cykla till yoga-klassen, gymmet eller badhuset. 

Men vad gör det? För i Göteborg finns inga badhus som det i Ljusnarsberg. Där en ibland kan simma helt ensam och det till en oslagbar Bergslagsutsikt utanför fönstren. Och i Göteborg kan en inte gå på en restaurang mitt ute i skogen efter att ha färdats på knappt framkomliga skogsvägar förbi tallskog, myrar och tjärnar. Och framför allt kan en inte kliva av tåget på en plattform som bara rymmer en vagn och stå framför det finaste stationshuset på hela sträckan. Där fantastiska människor möts och magiska saker sker. Och det spelar ingen roll att det ligger en bultande oro under allt detta. En oro som säger att det här egentligen inte får finnas. Att det inte är tillräckligt lönsamt. Att det är lite för bra för att vara sant. För just nu är det sant. Just nu finns det ännu. Och när vi kliver av tåget efter fyra timmars resa tittar min dotter på mig. Hon har inte kommit över det jag sa när vi klev på tåget.

– Det här är ingen liten håla, säger hon. Det är världens bästa plats.

Och hon har ju rätt. Platsen finns ju. Och allt det fantastiska som finns just nu kanske, kanske kommer att fortsätta finnas.