Stora samhällsomvälvningar tar tid att byggas upp men när de väl får fäste kan det gå väldigt fort. Trudeau är den första att falla efter Trumps chockvåg som sveper över världen efter hans valseger. Samtidigt reser sig andra som Herbert Kickl, ledare för högerextrema FPÖ som grundades av en före detta SS-brigadführer. Han ska nu få bilda regering i Österrike.

De högerextrema partierna har nu större folkligt stöd än vad de hade under mellankrigstiden.

Det är omöjligt att tala om Österrikes politiska landskap utan att reflektera över dess historia. Adolf Hitler, född i Braunau am Inn i Österrike, växte upp till att bli diktator i Tyskland genom att utnyttja demokratiska system för att konsolidera makt. Hans budskap om nationalism, identitet och syndabockar präglade den mörkaste perioden i Europas historia – en period som började med ett demokratiskt val och slutade i katastrof för hela kontinenten.

Nu ser vi hur FPÖ:s politik är skrämmande bekant: stoppa invandring och prioritera inhemska medborgare. Deras budskap spelar på samma strängar av rädsla och missnöje som vi känner igen från 1930-talet.

FPÖ:s framgång är en del av en större europeisk trend där högerextremism för länge sedan var något extremt som bara existerar i marginalen. De högerextrema partierna har nu större folkligt stöd än vad de hade under mellankrigstiden.

I Tyskland har AfD etablerat sig som en betydande politisk kraft. Deras krav på kraftigt minskad invandring och återvandring har vunnit gehör särskilt i de östra delarna av landet. Partiet bygger sin framgång på en retorik som varnar för att "den tyska identiteten" är hotad.

Med en åldrande befolkning och en växande kompetensbrist är invandring inte ett hot utan en nödvändighet.

AfD:s framväxt är inte bara en varning för Tyskland utan för hela Europa. Vi har ett högerextremt parti som vinner mark i Europas största land där Hitler styrt och som öppet ifrågasätter demokratins principer, påhejat av världens rikaste man som är bundis med världens mäktigaste man. Då måste vi fråga oss hur robust vårt demokratiska system egentligen är. 

AfD:s framgång är också ett symptom på en bredare frustration i Europa. Många känner sig åsidosatta, alienerade och oroliga för framtiden. Istället för att adressera dessa känslor med politik som förenar, erbjuder FPÖ, AfD, SD och liknande partier syndabockar istället för reformer.

Extremismen växer även i Sverige samtidigt som vi står inför en demografisk utmaning. Svenskt Näringsliv och SKR varnar för konsekvenserna av en strypt invandring. Här finns ett akut behov av arbetskraft i vården, byggsektorn och andra branscher. Samtidigt ser vi en politisk retorik som talar om att stänga gränser och uppmuntra återvandring. Detta är inte bara en paradox – det är självdestruktivt. Med en åldrande befolkning och en växande kompetensbrist är invandring inte ett hot utan en nödvändighet. Men istället för att välkomna de människor som kan bidra till samhällets utveckling, präglas debatten av misstänksamhet och exkludering.

Hur kan ett land som är i stort behov av fler arbetande händer och hjärnor samtidigt föra en politik där man ska bli av med invandrare? 

När högerextrema partier tar plats i Europas parlament och regeringar, börjar det demokratiska fundamentet svaja. Historien har visat oss att demokratin inte är självklar. Den kräver inte bara att vi röstar, utan att vi också försvarar dess värderingar varje dag. När vi ser högerextrema partier normaliseras, när vi ser deras idéer anammas av mer etablerade partier, då är det dags att reagera.

Frågan vi måste ställa oss är: Kommer vi att blint låta historien upprepa sig? Eller kommer vi att stå upp för ett Europa som bygger på demokrati, mänskliga rättigheter och solidaritet?

Det handlar inte bara om de högerextrema partierna. Det handlar om alla som tyst accepterar deras retorik, som anpassar sig för att vinna röster eller behålla makt. Det handlar om varje medborgare som väljer att inte bry sig i tron att demokratin är något som alltid kommer finnas där.

Om vi inte agerar nu riskerar vi att vakna upp på en kontinent vi inte längre känner igen – en kontinent där extremism har normaliserats och där de lärdomar från de sista döende förintelseöverlevarna har gått förlorade.

Men vi hinner fortfarande välja en annan väg. Det kräver mod. Det kräver ledarskap. Och det kräver att vi vågar stå upp för våra värderingar om medmänsklighet och jämlikhet.

Tiden är knapp. Sverige och Europas framtid ligger i våra händer.