Jag drar på mig löparskorna och springer rakt ut i paradiset. Vitsipporna kittlar mina fotleder, krikonträden står i blom och världen är så vacker att jag vill skrika ett vårskrik som ekar över de böljande ljusgröna sädesfälten. Jag viker av in i skogen. Den stilla tjärnen med sitt ensamma svanpar ligger svart och blank. Bävrarna har fällt ännu ett träd och på sankmarken intill spatserar fem stolta tranor. De blir rädda och lyfter – med starka vingslag passerar de strax över mitt huvud. Jag duckar och springer vidare. En prålig fasantupp gnisslar generad när jag passerar och tallbacken är full av hetsiga nötskrikor. Bakom kröken skuttar det ut fyra rådjur, och uppe på krönet mötte jag en imponerande älgtjur en kväll. Att springa här är som att ge sig ut på en viltsafari. Bara jag, djuren och skogen. Tystnaden. Jag mår bra här. Jag sänker axlarna och andas. Tankarna befrias och lämnar stressens återvändsgränd, krönikor formuleras, idéer föds och naturlyriken pockar på min uppmärksamhet. Och jag är lycklig, tänker jag. Lycklig och förundrad över att vi råkade bosätta oss mitt i paradiset!

Det låg en lapp i brevlådan. Det planeras en vindkraftpark i mitt paradis. 21 vindkraftverk, höga som fem granar staplade ovanpå varandra, skall placeras ut i skogen strax bakom vårt hus. Breda vägar ska dras genom området för transport. Noggranna uträkningar har gjorts där det framgår exakt hur lite vi boende kommer att störas av ljud (inte mycket alls), intensivt blinkande ljus (bara lite, nattetid) och rörliga skuggor på gården (bara några timmar då och då). Jag stirrar på lappen och ser i samma sekund mitt paradis försvinna. Som i Kalle Ankas husvagnssemester vecklas idyllkulissen ihop och kvar ligger ett motbjudande industriområde. Redan nu tycker jag mig se hur vår svarta stjärnhimmel blinkar frenetiskt i natten. Genom kvällstystnaden hör jag för mitt inre det monotont svischande ljudet. Det som ännu inte finns, finns redan, högst påtagligt i fantasin. Vindkraftverken sträcker sina långa armar mot himlen, och redan nu skymmer de solen. 

Det är svårt att vara emot vindkraft. Det är som att peka finger åt klimathotet och mänsklighetens framtid. Och det kan tyckas småsint och hycklande av mig att plötsligt vara emot vindkraft för att den råkar kasta sin roterande skugga över just min trädgård. Men det är svårt att vara helhjärtat klimatvänlig när det innebär att du måste offra din egen närmiljö. Och frågan som maler i mig är: Om vi inte kan rädda vårt klimat utan att förstöra vår miljö – har vi verkligen tänkt rätt då? Är vi människor berättigade att vistas här på jorden om vi inte åtminstone försöker leva i harmoni med djur och natur? Är de upplysta städerna och vårt ständigt uppkopplade samhälle värt de offer som vår vackra landsbygd och de som bor där tvingas göra?

Om jag var miljödiktator för en dag så skulle jag peka med hela handen och säga: Bygg vindkraftsparken vid Mariebergs köpcentrum! Förstör miljön där den redan är förstörd. Låt affärsinnehavarna och konsumenterna klimatkompensera för sin verksamhet genom att hysa dessa skyhöga monstersnurror. Ingen söker sig ändå till ett köpcentrum för att finna tystnad och stillhet. Och skulle du som konsument känna dig trött i huvudet efter en dags intensiv shopping i vindkraftparken så är du mer än välkommen ut i skogen. Jag lovar att du mår bättre efter ett besök i mitt tysta paradis!