Klockan är knappt tio på förmiddagen och barnen har redan pärlsocker runt munnen. Jag blundar mot solen. Det är några familjer vi känner på stranden. Vi har glömt fikakorg men det gör inget, de har bullar så det räcker till alla. Hur många får vi ta? Så många ni vill! Kex också? Javisst, bjud runt bara så alla får! Jag tackar å barnens vägnar, men tänker tyst att i eftermiddag är vi bjudna hem till några kompisar på fika, de ska baka hallonpaj. Glass till det. Och kakor. Efter det ska vi gå på teater. Där finns det jättestora klubbor och godis och bullar, och när kompisarna får, så är det svårt att säga nej ...
BRA JOURNALISTIK ÄR INTE GRATIS
Gillar du det vi gör?
Swisha en peng till: 123 401 876 8
Sommarlov och socker, det hör obönhörligt ihop. Dagarna flyter samman och varje dag är skrämmande lik en lördag. Det finns alltid en anledning att äta sött. Nöjesfält och utflykter. Strategiskt placerade glasskioskar. Besök hos släkt och vänner, alla är snälla, alla ger oss socker. Vi slickar i oss och gör ett undantag. I dag igen. Barnen förvandlas till små knarkare ständigt på jakt efter sött. Hyperaktivitet blir ett normaltillstånd, liksom dippar med vrålande utbrott. Vi vuxna ler lite generat mot varann och skakar uppgivet på huvudet. Barn ...
Nu låter det som att jag skyller vårt sockermissbruk på våra vänner och bekanta. Nej. Jag har precis lika stor del i det hela. Jag står där vid kexhyllan och undrar ängsligt om det räcker med två paket Ballerina till stranden eller om det kan uppfattas som lite snålt? Fyra, så att vi kan bjuda runt? Och när det oväntade besöket slår sig ner i trädgården så ber jag så mycket om ursäkt för att jag inte har något sött att bjuda barnen på. Jo titta, lite saft, vilken tur!
Att bjuda varandra på socker är en stark social norm. Ett självklart sätt att umgås, framför allt om det är barn med. Ändå har jag aldrig mött en enda förälder som uttryckt sin eufori över att de egna barnen dagligen vräker i sig ofantliga mängder godis. Vi är ju en medveten generation föräldrar som skulle kunna rabbla upp Livsmedelsverkets och tandläkarens rekommendationer om vi så väcktes mitt i natten.
Vi vet att socker är farligt och många av oss önskar våra egna barn betydligt sundare vanor. Men vi bjuder utan att blinka andras barn på sött. Av snällhet och välvilja. Det är ett paradoxalt beteende, förvirrande och inte helt lätt att förhålla sig till. Som normer i allmänhet, det är lättare att följa med än att kämpa emot. Om jag och min familj skulle välja att inte äta socker så måste vi förklara oss. Jag skulle tvingas hålla mina barn i ett järngrepp för att de inte ska nå den offentliga bullpåsen, och jag ställer familjen utanför en gemenskap, vilket kan upplevas som provocerande och få konsekvenser.
Därför flyter jag med. Jag gör vad som förväntas av mig. Tackar om någon bjuder barnen på sju sorters kakor, trots att jag vet att fyraåringen inom kort kommer att ligga i en gråtande hög på golvet under avtändningsfasen efter överdosen. Men jag vill inte ställa mig utanför. Att bjuda på socker är ju vårt sätt att visa godhet. Kärlek. Omtanke. Vem är jag att vända ryggen åt det?
Men nu är hösten här igen, och vardagen. Det är både vemodigt och lite skönt, främst för att det nu bara finns en ynka lördag i veckan. Och om du nu skulle få för dig att bjuda hem oss på fika så snälla, glöm den här krönikan! Vid rätt tillfälle finns det inget bättre än en hallonpaj bakad med kärlek och väldigt mycket socker.
Hur kan du veta vad som är rätt tillfälle? Det kan du inte. Vi kan bara försöka vilja varandra väl. Uttrycka vår omsorg med de medel som vi känner till. För kanske är det trots allt vår vilja att visa kärlek och omtanke som är det allra viktigaste?
