Jag minns min gymnasietid som en viktig tid i mitt formande som person. Det var skönt att bryta upp med de klasskamrater som jag växt upp med sen första klass. Inte för att jag inte trivdes utan för att det är svårt att bli någon annan när en redan har en roll och plats. Gymnasiet gav möjlighet att börja om med helt nya människor. Framförallt handlade det om att bli mer självständig. Då kände jag mig nästan som en vuxen, men när jag ser på mitt eget gymnasiebarn inser jag att vi inte var i närheten av vuxna då, men känslan av självständighet var viktig. Det är därför så sorgligt att se hur mitt och andras barn går miste om det just nu. Särskilt då jag hann se hur mitt barn växte, strålade och även uttryckte glädje och välmående över att ha börjat gymnasiet. Att få en nytändning med nya ämnen, utmaningar, men framförallt nya människor, lärare och kompisar.
Mitt barn tyckte till en början distansundervisning var lite kul, men det gick över snabbt och han har saknat lärarnas närvaro och tycker inte de kan hjälpa lika bra som när de är fysiskt på samma plats. Det är dock inte bara den sociala interaktionen med klasskompisar och det direkta lärarstödet de går miste om. Rutinerna är inte som de ska och hur bra äter eleverna när de är hemma egentligen, äter ens alla?
Normalt sett erbjuds ju de allra flesta gymnasieeleverna gratis skolmat, men under corona-pandemin när eleverna haft distansundervisning har det sett olika ut från kommun till kommun. En del ger eleverna en mindre ekonomisk ersättning, andra erbjuder matlådor, efter beställning, att hämta på närmsta grundskola, men många (kanske de flesta?) erbjuder inget alls. Eftersom det inte finns någon lag som tvingar gymnasieskolorna att erbjuda skolmat så går det inte heller kräva att de måste ersätta eleverna på något sätt nu under dessa omständigheter. Bristen på likvärdighet slår dock hårt mot de som redan lever i en ekonomisk svår situation.
När Lärarnas tidning i våras granskade hur kommunerna gör framkom att många familjer är beroende av den mat som skolan erbjuder och att frivilligorganisationer ser ansökningar från nya personer som inte tidigare bett om hjälp tidigare och där oron och rädslan hos många föräldrar är påtaglig.
Därför var det något provocerande när jag slog upp min lokaltidning och möttes av rubriken: Elever på distans ger klirr i kassan för skolpersonal.
Kunskapsförbundet Väst, som samordnar gymnasieskolorna och vuxenutbildningen i Trollhättan och Vänersborg, kommer göra ett överskott på omkring 10–15 miljoner kronor. Det handlar om minskade driftkostnader, minskade kostnader för läromedel såväl som byggmaterial. Kunskapsförbundets direktör, Johan Olofsson, säger till tidningen att bara på skolmaten har kostnaderna minskat med miljonbelopp. En liten del av överskottet ska nu användas för att betala ut en bonus till skolpersonalen om 5 000 kronor på decemberlönen.
Det är givetvis en fin gest från förbundet, men när kostnaderna minskar främst på grund av att eleverna inte får del av läromedel och skolmat så borde det vara självklart att även kompensera eleverna genom att åtminstone erbjuda dem skolmat på något sätt.
Omställningen har absolut varit stor för lärarna, men den har varit minst lika stor för eleverna och kommer säkerligen ha stor påverkan inte bara på lärandet utan även i deras utveckling. Det skär i hjärtat när mitt gymnasiebarn beskriver känslan som att vara instängd och avskuren från allt det sociala. Vad kommer den här isoleringen göra med ungdomar i en ålder då de kanske formas som mest till de personer som ska ut i vuxenlivet om ett par år?
