#metoo rumlar runt värre än de senaste orkanerna på andra sidan Atlanten gjorde nyligen. Sportens värld är så klart inte befriad från dessa, jag vet inte ens vad jag ska kalla dem. Mindre begåvade, känns lite för snällt. Idioter, känns bättre att kalla dem när min penna ska tala. Det började med en Hollywood-mupp vars svårstavade namn jag inte ens orkar googla. Det fortsatte med Martin Timell, han som var och varannan svensk ville bo granne med, enligt någon undersökning för några år sedan. Sen small det till inom det Svenska fotbollsförbundet så att den före detta ordföranden Lars-Åke Lagrell inte visste varken ut eller in. Gunilla Axén, en före detta landslagskvinna och storspelare i gamla fina Gideonsbergs IF och senare utvecklingschef på Svenska fotbollförbundet har från stora kända spelare i herrlandslaget fått så kallade ”dickpics” skickade, foton där män fotograferat sina egna kön, och sedan skickat dem via sms eller på annat sätt till Gunilla.
VAR MED OCH BRYT MEDIEMONOPOL
Teckna en prenumeration på din lokala ETC-tidning
Man läser om alla dessa sexuella trakasserier, man läser också om direkta sexuella övergrepp som begåtts, och troligtvis begås just i detta nu när jag skriver detta. Jag vill kräkas, jag skäms över att vara man. Jag har så väldigt svårt att ta in detta, att det är en så förbannat sjuk värld vi lever i. Vad är det för fel på folk? Det är en mening jag alltmer använder mig av i alla möjliga sammanhang. Män springer obehindrat runt och greppar kvinnors skrev utan någon som helst skam i kroppen. Män springer runt och tar kvinnor på brösten som vore de allmän egendom (Anja Pärsson slutade gå ut i offentliga sammanhang för att män hade nån sorts tävling om vem som kunde ta henne på brösten ...). Och Lars-Åke Lagrell, han får frågan om Axén-fallet eftersom han var ordförande i förbundet under den tiden, han bara säger: ”den här historien tror jag inte på ...” Nä, jag kan tänka mig det, för när ”Lagge” var ordförande så var det hans standardsvar vad det än gällde. Han liksom: ”det inte jag vet, har aldrig hänt ...” Det är en vidrig tystnadskultur som gäller i de flesta branscher, sporten är inget undantag. Sedan måste vi ha klart för oss att allt som står i media säkert inte stämmer. Och det är ju verkligt illa om folk hängs ut som sexuella monster när de kanske inte är det.
Men en sak är säker: Det är dags att vi män (ja, jag säger vi, även om jag inte räknar in mig själv till dessa svin) skärper oss å det grövsta. Vi kan inte ha det så här, att kvinnor ska behöva stå ut med en massa idiotier, för det är ju idiotier det är. Att en man, helt utan skam, kan gå fram till en kvinna och köra upp en näve i hennes skrev är ju så sjukt att det finns inte. Hur i helvete mår en man som gör så? Det är kanske där vi ska börja, hur mår egentligen män? Vad är problemet med dessa män? Vad är roten till deras beteende? Är det så enkelt som att män alltid haft makten? Ja, troligtvis är det så. Jag tror säkert att jag själv gjort mig skyldig till sexuella trakasserier någon gång under mitt liv. Till exempel när jag gick på högstadiet, jag kladdade väl på någon då i någon skolkorridor, eller nöp nån i rumpan eller på brösten. Jag begrep ju inte bättre då, men det är ju ingen ursäkt.
