Idag ser situationen helt annorlunda ut, vi fullkomligen drunknar i information om varandras liv. Visst, det finns fortfarande personer som inte deltar i sociala medier som Facebook, och vissa som använder pseudonymer och förfalskad information.

Men de flesta av oss har gett upp stora delar av vår integritet för länge sen. Vi använder våra riktiga namn, lägger ut information om var vi är, bilder på vad vi ätit. Det finns till och med personer som skapar konton åt sina barn, utan att de får bestämma själva.

Frågan är om vårt beteende på internet är så annorlunda nu jämfört med hur det var förr. Möjligheterna att skylta med vår privata information är större, men samtidigt är vi väldigt selektiva gällande vilken information vi delar med oss av.

Det är sällan vi vill visa oss från vår dåliga sida, istället lyfter vi det vi är duktiga på. Det är de fina bilderna och de goda sakerna vi gör som läggs ut för allmänheten att betrakta. Och när någon gör fel, så finns det gott om människor som är där för att säga till.

En vanlig kritik som framförs mot feminister och antirasister på nätet är att de bedriver hela sin kamp där och ingen annanstans. Kritiker ifrågasätter deras engagemang när de lyfter specifika frågor och frågar om det inte finns viktigare saker de kan lägga sin tid och energi på. Självklart utan att veta vad människan de ifrågasätter faktiskt gör med sin tid.

Snabba medier som Twitter kan göra det ännu svårare att få en rättvis bild. Det är svårt för att inte säga omöjligt att få ett grepp om människorna man talar med och hur deras livssituation ser ut, om de inte delar med sig av den konstant. Vi utkräver engagemang, utan att veta om personen spenderar all sin lediga tid ideellt på en tjejjour, eller kanske helt enkelt inte är förmögen att göra det vi förväntar oss.

Det finns en dehumaniserande bieffekt av sociala medier. Någonstans på vägen glömmer många bort att det är en människa de kommunicerar med. En person som har ett helt annat liv, med egna bekymmer och problem att ta itu med.

Kanske är det så att vi luras att tro att alla deltar i sociala medier på samma villkor som oss själva. När vi själva har tid att debattera och diskutera så förväntar vi oss att andra har det också. De frågor vi tycker är viktiga borde självklart vara lika viktiga för alla andra. Vi behandlar varandra mer som robotar än människor.

Dehumaniseringen blir särskilt tydlig när det kommer till rasisters närvaro i sociala medier. Deras språkbruk och rasistiska kränkningar kräver att man ser mottagaren som något annat än människa. Annars måste man vara fullständigt empatilös för att kunna sända rasistiska meddelanden till en annan person på det viset.

Jag spenderade en gång flera timmar med att försöka resonera med en anonym rasist på Twitter. Min trevliga ton bemöttes med rasistiska påhopp, men efter fyra timmars diskussion, en rätt ensidig vill jag framhålla, så skrev han till slut att han förvånades över att jag tog illa upp. Det var ju bara internet.

Men det behöver inte gå så långt för att det ska bli obehagligt. Om vi alla kunde minnas att det finns en annan människa bakom mottagarens namn så tror jag att vi skulle undvika en hel del missförstånd och onödiga konflikter. Men viktigast av allt, vi kanske skulle sluta skapa en sådan omöjlig press som vi gör idag, där vi kräver att man visar att man bryr sig om alla frågor konstant.

Jag vet att du är som jag, ibland orkar du, ibland orkar du inte. Oavsett vad vi skriver på internet så är och förblir vi människor, vi gör fel ibland och andra gånger gör vi rätt.