Genom att kameran genom hela filmen är en ständig nervös följeslagare till Saul, han är i bild i stort sett hela filmen igenom, så blir illusionen av att faktiskt vara på plats i dödslägret nästan för smärtsam. Det ohyggliga händer i ögonvrån. Suddiga bilder av högar med nakna lik som släpas ur gaskamrarna. Strax därefter skuras golven efter de män, kvinnor och barn som mördats. I ett hysteriskt tempo och med ett infernaliskt larmande runt omkring. För snart så ska nästa grupp människor in i ”duscharna”.
Vi får följa Saul genom helvetet efter att han blivit besatt av att begrava en ung pojke som han lyckas gömma undan krematorieugnarna. Är det hans egen son eller är det ett humanistisk symbolspråk? En SS-officer stoppar honom i kaoset och gör honom stel av skräck. Med krampaktigt stängda ögon inväntar han konsekvenserna. Två sekunder som målar hela den atmosfär av ofattbar ångest som måste ha präglat livet där.
Som betraktelse av en nedstigning och vistelse i helvetet, så liknar den ingen annan film gjord om förintelsen. Inga historiska referenser förekommer och ingen orsak diskuteras eller ens nämns. Det är otroligt effektivt. Man är bara där. Och världen brinner.
I dagens Europa, inklusive Sverige, har de mekanismer som slutligen ledde fram till det brott som det snart inte finns en endaste överlevande kvar att berätta om återigen börjat bli verksamma. Gränserna flyttas fram hela tiden och rasismen har normaliserats. En del av befolkningen, som troligtvis sen tidigare är historielösa, har dessutom börjat bli faktaresistenta. De tycks bara tro på det som bekräftar deras världsbild. Som bygger på lögner och fördomar.
Sex månader efter bilderna på den döda treåringen som flöt i land på stranden i turkiska Bodrum, så verkar opinionen ändrats till att vi nog bör låsa dörren till Sverige ändå.
När Tredje Riket 1933–39 uppmuntrade judarna att emigrera från Tyskland (ja, de gjorde så till en början innan Himmler och Heydrich beslöt att utrotning var en bättre idé) var dörren låst till många länder. Man ville inte ta emot judar av en mängd orsaker, ekonomiska bland annat. Men även för att man såg med djup misstänksamhet på den judiska befolkningen, som i mångas ögon förde med sig främmande traditioner, ohederlighet och kriminalitet. Ännu värre fördomar frodades naturligtvis också.
Låter det bekant? Hur ser vi på muslimer i Europa i dag som flyr krig och terror? De flesta av oss är nog välkomnande, men moståndet har växt och allt fler tittar bort. Media fokuserar på problemen med flyktingar. Så var det inte under tidiga hösten 2015. Då var det insamlingsgalor och Refugees Welcome som dominerade.
En överväldigande majoritet tror näppeligen på att ett sådant folkmord som skedde under andra världkriget kan hända igen. Men då gör man misstaget att tro på att det skulle se ut som och vara en blåkopia av den industriella förintelsen som nationalsocialisterna genomförde. Det kommer knappast hända igen. Inte på det sättet. Eller jag vet inte. Jag vågar inte säga aldrig. Men det är 2016 nu. Fascisterna har inte SS/SA-uniform på sig i dag. De har kostym och slips. Eller blus och kjol. Och terminologin är enligt plan utbytt mot ett moderatare språkbruk.
Judar, romer, homosexuella, handikappade, socialister, radikala konstnärer och så vidare, kastades inte huxflux in i gaskammrarna. Det föregicks av en lång process där folket maldes ner till ett accepterande och kuvat kollektiv. Av ett parti som presenterade en och samma lösning på alla problem: De som inte är som vi ska inte få bo i vårt land.
För övrigt så har Hubble-teleskopet satt ett nytt avståndsrekord genom att mäta avståndet till den mest avlägsna galaxen i universum. Galaxen, som fått namnet GN-z11, existerade bara 400 miljoner år efter Big Bang, den händelse som bör ha bildat universum för 13,8 miljarder år sedan. Det gör att jag känner mig konstigt trygg i min litenhet trots allt.
