Jag försöker minnas hur det var att vara 16 år gammal när jag tittar på Showtime-serien "Yellowjackets", vars tredje säsong har premiär tidigt 2025. Det är en slags "Flugornas herre"-situation med inslag av "Alive": Ett tjejfotbollslag är med om en flygolycka och kraschar i den kanadensiska vildmarken. De löser snabbt vatten och tak över huvudet. Resten av överlevnadskraven visar sig dock vara mer svårnavigerade. Serien är välskriven och stringent. Den så kallade "suspension of disbelief", alltså ett videoverks förmåga att övertyga tittaren om det hon ser och därmed lägga den verkliga världens logik åt sidan, bryts nästan aldrig.  

En folksport när man ser på långkörarserier är att fråga sitt sällskap "vem skulle du vara?". I Yellowjackets är det nog för många enkelt att se sig själva i den lite buttra men rimliga och kompetenta Natalie, eller den starka och handlingskraftiga Taissa. Man skulle absolut inte vara den självupptagna och gnälliga Jackie som inte bidrar med någonting och bara vill ha sin egen vilja igenom. Men det tror vi för att vi är vuxna människor som tittar på ett gäng 16-åringar. Vi har glömt hur vi var när vi var 16.  

Samma kompis som hade Kanye West-kranen ville bli make up-artist. En kväll provsminkade hon mig och en annan vän. Jag fick svartsotade ögon och ljust läppglans. Den andra kompisen fick eyelinervingar, markerad amorbåge och mjuk rouge. Hon såg ut som ett rådjur, jag såg ut som en lågpriskedjeversion av Esmeralda från Ringaren i Notre Dame. Jag kände mig kränkt och var övertygad om en komplott dem emellan för att göra mig ful. Sur och tvär stegade jag hem och tjurade i veckor.  

Hade jag varit 16 år och i samma situation som Yellowjackets-gänget hade jag alltså absolut varit en trilsk fåntratt som efter en dust om någonting obetydligt gått ut och satt mig utanför lägret i ren protest och vägrat gå in till förrädarna i mitt lag. Således hade jag precis som Jackie (spoiler-varning!) frusit ihjäl och blivit uppäten av mina svältande kompisar.  

Yellowjackets är liksom Flugornas herre en analogi över vårt samhälle och de tunna trådar som håller ihop det. Den kanske mest framträdande av dessa trådar är avsaknaden av nöd. Vi sitter proppmätta i våra uppvärmda hem och tänker att jag, jag hade varit en av de få rimliga för jag kan ju se att det håller på att barka åt helvete här. Jag hade försökt jaga vilt. Jag hade inte röstat på Hitler på 30-talet.  

Det som Yellowjackets och liknande verk så förtjänstfullt visar är att det är mycket svårt att se vansinnet när du själv är mitt i det. Normalisering är en stark kraft. Många tror, med 1900-talets facit i hand, att de inte kommer att tillåta fler folkmord att ske. Att världen lärt sig något. Men här är vi nu. FN slår fast att det finns rimliga skäl att anta att Israel begår folkmord i Gaza och det utreds fortfarande av den internationella domstolen i Haag.

Tjejerna i Yellowjackets lyckas inte stå emot galenskapens frestelser om att ge upp och bejaka sina skräckfyllda fantasier, som reflektioner av mänsklighetens djupaste mörker. Men de är 16 år. Vad är vår ursäkt?

För övrigt... finnsvissa av Kanye Wests allra första "mixtapes" att höra på Youtube i originalversion. Sök till exempel på "Kanye West Home". Varsågod.