Nina Björk: Det moderna trumfar allt

När min son skulle börja på högstadiet bjöd skolan in oss föräldrar på ett informationsmöte. Där förklarade en stolt rektor att de i princip hade slutat använda tryckta böcker. Allt var digitalt! Varje elev skulle få en egen dator och där fanns allt hen behövde de närmaste åren. Litteratur, inlämningsuppgifter, scheman, läxor. 

Det var tydligt att rektorn förväntade sig att en allmän föräldraglädje skulle sprida sig i aulan; vi hade ju uppenbarligen med en toppmodern skola att göra! Jag kände ingen föräldraglädje, jag kände ingen medborgarglädje. 

Varför skulle ungdomar sluta läsa böcker? Jag hade ingen studie som visade hur läsförståelse påverkas av om man läser tryckt litteratur eller på skärm. Jag hade bara en uppfattning om att det första är bättre; det är lättare att få en överblick över materialet, lättare att bläddra fram och tillbaka och att komma ihåg var på en sida någonting står. 

Det där var länge sedan och nu har vinden vänt; digitaliseringens lovsånger ljuder tystare, om alls. Istället talas det om läskris, ungdomar som inte klarar längre texter, bristande läsförståelse och de tryckta böckernas återvändande till skolan. Jag är väldigt glad över politiker som kan ändra sig, men det jag funderar på är varför man från början var så översvallande inför skärmar i skolmiljö? 

Fast sen inser jag att det var man nog egentligen aldrig, förutom några techpersoner som insåg vinstmöjligheterna och kanske en och annan skolledare som ville vara i framkant. Men politikers intresse handlade inte om skärmars vikt för lärande, utan om att Sverige skulle bli ”världsledande i digitalisering”. Det var målet, och huruvida digitalisering i skolan ledde till det som just skolan är till för - att lära sig saker – var liksom inte frågan. 

Den som hade invändningar möttes inte så mycket med argument om på vilka sätt skärmar i skolan gör det lättare att läsa, förstå och minnas saker, utan med anklagelser om att vara bakåtsträvande, teknikfientlig och inte hänga med sin tid. 

Jag tror det är symptomatiskt: skolan var inte viktig som skola, utan den blev ett instrument för någonting annat, för Sveriges digitaliseringsförmåga. Läsandets och lärandets särart förnekades. 

Om vi i framtiden ska undvika att göra om samma misstag på något annat område bör vi tänka på vilka argument vi använder när vi ställer oss positiva eller negativa till någon viss förändring. Argumenten bör handla om just den sakfråga vi diskuterar - frågan får inte reduceras till ett instrument för någonting helt annat. 

För övrigt... ska ni få ett tulpantips: Om tulpaner inte slår ut kan man ta kronblad för kronblad och bända ut dem. Då får man jättefina blommor som ser ut som blomman Blomma, sådana som barn ritar.