Det är kanon att stan lägger resurser på utsatta människor som halkat ur systemet. Hotellhem är för dem som hamnat lite utanför det normala. För mig och många är det ett steg i det så kallade belöningssystemet, eller trappmodellen som det också kallas. Det finns lite olika varianter, men kortfattat är belöningssystemet graderat på följande skala: 0: uteliggare, 1: härbärge, 2: lågtröskelboende, nolltoleransboende, 3: hotellhem, träningslägenhet, 4: försökslägenhet, 5: kommunkontrakt. Slutklämmen någonstans långt fram är ett eget kontrakt. Och nu har jag än en gång hankat mig fram till nivå hotellhem.

För tio år sedan bodde jag också på hotellhem. Då var det en plats bara för personer med missbruksproblem. Jag bodde på avdelningen Stegen som gick ut på att den som höll sig ren under ett år skulle få en riktig träningslägenhet. Så långt kom aldrig jag. Jag föll tillbaka i belöningssystemet så långt att jag inte den gången orkade börja om. (I belöningssystemet kan en pendla hur länge som helst tills en ger upp – vilket de flesta bland gatufolket gjort för länge sedan och nöjer sig med att leva på härbärgen och i pannrum.)

I praktiken fungerade Stegen annorlunda. Alkisarna som hade på tvång att blåsa i alkomätare gick över till amfetamin som inte kollades. Gubbar i femtioårsåldern började springa påtända i korridorerna medan tjackpundare som var tvungna att lämna urinprov gick över till att börja dricka. Personalen såg mellan fingrarna och den som smörade fick stanna. Jag slickade inte så mycket, så jag åkte ut. 

I dag ser jag att hotellhemmen förändrats. Till det bättre. Det tittas mindre på missbruket och satsas mer på att man får bo kvar trots allt. På mitt hotellhem är det relativt lugnt. Det skränas lite på kvällarna men det är inget jag störs av nämnvärt. Även om det finns de som tycker det är jobbigt. Hotellhemmet som består av cirka 200 mindre lägenheter är bemannat till klockan fem. Sedan är det tomt på personal. Det är inte längre förbjudet att dricka alkohol. Nu är tänket att eftersom det är tillåtet att dricka i samhället så är det okej även här under ordnade former. Jag får inte ha spring på folk, alltså ingen får bosätta sig i min lilla lägenhet. Men anhöriga får sova över. Personalen är trevlig och kompetent och det ordnas sociala mysiga träffar och det finns en bra matsal för den som inte vill laga mat själv.

Något som också hänt är att det blivit en större blandning av människor. Allt från studenter till handikappade åldringar och nu bor även barnfamiljer som blivit vräkta från sina hem på hotellhem! Det är bra att det blandas, jag tycker inte man ska klumpa ihop alla missbrukare på ett ställe. Men barnfamiljer är inte så vettigt att ta in då det ofta är halvstökigt i korridorerna och alltså ingen bra miljö för små barn. Det måste ändras. 

Bortsett från det har det mesta blivit bättre. Ett förslag på hur det kan bli ännu bättre är att staden avskaffar de här stora komplexen och satsar på försökslägenheter i mindre fastigheter. Då kan man vänja sig vid ett mer ”normalt” liv. Fast mina preferenser är ju lite störda – numera känns det nästan normalt att bo på hotellhem.