Eftersom jag är musikkritiker använder jag av princip inte Spotify. Jag har valt en mindre och mer lågmäld streamingtjänst av det enkla skälet att jag inte tycker att jag ytterligare bör bidra till Spotifys monopol-position.
Streaming av musik är i sig är en alldeles underbar uppfinning. Jag är ingen vinyl-förespråkare, snarare nästan tvärtom. Å ena sidan framstår vinyl som någon sorts veteranbilsrally; ett kontraproduktivt lajvande av något från förr. Och i det stora hela en ytterst marginell företeelse. Å andra sidan har jag samtidigt givetvis full förståelse för det återupplivade formatets milt inkomstbringande funktion för mindre oberoende artister, band och etiketter.
Däremot när jag en alltmer eskalerande fäbless för cd-skivan, dess retro-futuristiska estetik och löften som under dess tjugofemåriga existens aldrig riktigt infriades. I alla fall inte utanför Japan.
Det skrämmande med ”Spotify wrapped” (som de döpt sin personliga årssammanfattning till) och dess bieffekter är hur den infantiliserar musiken som konstform. Där är kvantitet alltid synonymt med kvalité. Om du har lyssnat på något jättemånga gånger så blir den musiken bäst. Det är så det fungerar, enligt Spotify.
Jag förstår givetvis inte korrelationen. Försök gärna översätta detta till valfri annan konstyttring med någon slags heder i behåll. Många av de filmer som har lämnat starkast avtryck och som jag aldrig glömmer skulle jag aldrig klara av att se om eftersom de är för krävande, brutala eller plågsamma. De starkaste filmupplevelserna är ofta livsnödvändiga lektioner, men man kastar sig inte direkt över dem igen.
Skulle någon acceptera att man också baserar litterär kvalitet på antalet gånger du läst en roman under året?
Men när det handlar om musik existerar för stunden bara det mätverktyget. Hur blev det så? Och varför? Samt varför just med musik? Varför skrevs modern musik i princip ut ur det finkulturella rummet ganska exakt samtidigt som streamingen ersatte alla fysiska format?
Musik devalverades ögonblickligen till en idrott, ett tävlingsformat, och, kanske framförallt, en angelägenhet för barn. Många av de mest remarkabla musikupplevelser jag har haft i modern tid har varit sådana som jag bara har klarat av att genomleva en enda gång.
Bara för att ta ett uppenbart exempel: David Bowies album ”Blackstar” är ett av de, rent objektivt, mest imponerande och fantastiska konstverk jag överhuvudtaget känner till.
”Blackstar” är som att gå på sin bästa och mest intelligenta väns begravning. Med hen bredvid en i kyrkbänken, viskande i ens öra. Jag är så glad att jag var där, jag glömmer det aldrig men vill jag uppleva det en gång till?
Helst inte. Det var en lika sorglig som ödesmättat vacker vintereftermiddag i kapellet på Skogskyrkogården, men det hände ju bara en gång och då räknas det knappt, om ens alls. Ty mätbarhetens tidevarv bedyrar ju för mig att, japp, Bolaget och Hov1 på alla sätt och vis förblir betydligt viktigare.
För övrigt tänkte jag – apropå krönikeämnet – ägna den här helgen åt att streama Valiants moderna onomatopoetiska jamaikanska drillklassiker ”Dunce cheque” om och om igen.