Klara Olander: Det måste vara värt att stanna upp

På psyket håller de ibland korta kurser i medveten närvaro. Det berättade en kompis för mig som själv legat inlagd på USÖ:s psykiatriska avdelning för att hon har haft det svårt psykiskt. Då och då erbjöds aktiviteter för patienterna. En eftermiddag kom två personer i pigga, rosa piketskjortor och bjöd in dem till en stund av mindfulness. De fick sitta på stolar och piketskjortorna talade till dem med lugna röster. De sade: var här och nu. Känn din kropp och din andning. Sedan sade de: Du är värd den här stunden av avslappning. Då började en dam gråta, först bara lite stillsamma tårar, sedan hulkningar, sedan skrik så att hon fick bäras ut av personalen. Min kompis satt kvar och försökte på alla sätt att inte vara här och nu.

Varför berättar jag det här? Medveten närvaro har plockats upp från den österländska filosofin och gjorts om så att den passar vår hektiska samtid. Mindfulness har blivit en väldigt poppis metod att minska stress och få ut mer av livet. Jag gillar själv tanken på att öva medveten närvaro och avslappning. Ibland lyssnar jag på en mindfulness-skiva för att slappna av i min ofta så spända kropp. Jag försöker leva mer i det jag gör för tillfället: exempelvis försöker jag leka med min dotter när jag leker med henne, i stället för att tänka på vad vi ska äta till middag. 

Men min kompis minne sätter fingret på en tanke jag har: Om man ska vara här och nu, känna sin kropp och ha en känsla av att man är värd någonting så måste man också leva under villkor där det är möjligt. Man måste vara i en livssituation som är så pass dräglig att man vill vara där. Man måste ha tid och kraft kvar i sin kropp efter en arbetsdag, så att man kan känna efter. Att man så klart är värd att inte ha stresspanik, tycker jag inte behöver tilläggas. Jag känner stressade småbarnsmammor som klämmer in en stunds övning när de borstar tänderna om kvällarna. Jag känner medelålders kvinnor som har fått en mindfulness-bok i present av jobbet. Jag känner arbetslösa som har fått gå kurser i ämnet, pröjsat av arbetsförmedlingen. Då är det väl ändå något ruttet i staten Sverige? 

Kanske har jag redan gjort min poäng tydlig men: Om människor ska orka vara medvetet närvarande så måste det lösas på politisk nivå. Genom exempelvis kortare arbetstid, schyssta villkor på arbetsmarknaden och säkra trygghetssystem. Om man lever i ett skithålssystem räcker det inte att ta ett djupt andetag. I sämsta fall får mindfulness oss att klara av saker, som vi absolut inte borde stå ut med. Jag måste också tillägga att jag aldrig har träffat en man som köpt en bok om mindfulness, de finns säkert men jag har aldrig träffat någon. Så kanske kan ökad jämställdhet vara en bra grej.

Tills det har uppnåtts får individen fortsätta att ta ansvar för sin stressade tillvaro själv, genom att pilla på stressbollar och köpa dyr självhjälps-litteratur. Själv ligger jag på årets julklapp 2009, om kvällarna. På spikmattan läser jag en väldigt bra bok om medveten närvaro i hjärnan, av Åsa Nilsonne. Men ofta ägnar jag mig åt mindlessness. Låter tankarna fara mellan morgondagens tentamen, dotterns oklippta naglar och ibland tänker jag på en möjlig värld som är lite bättre än den här.