En kille räcker upp handen och ber att få en penna. Han går fram till whiteboardtavlan och ritar en kurva.
”Det här”, säger han ”är en normalfördelningskurva som visar intelligensen hos en befolkning. Och vi som går här, tillhör den här delen.”
BRA JOURNALISTIK ÄR INTE GRATIS
Gillar du det vi gör?
Swisha en peng till: 123 401 876 8
Han pekar på den smala spetsen längst ut till höger.
”Vi tillhör eliten och det är ändå vi som kommer att styra det här landet framöver. Så kom inte och tala om med oss om demokrati.”
Ingen av eleverna säger emot. Inte heller någon av lärarna.
Jag har länge tänkt att jag ville skriva något om demokrati och försökt hitta en startpunkt. Och det har egentligen funnits många. Men här kom den.
Jag blir både förvånad över påståendets direkthet, men är samtidigt väl förberedd. Har ägnat sommaren åt att läsa Jason Brennans bok ”Against democracy”, på svenska försiktigt översatt till ”Efter demokratin” (Timbro) och denna har ännu inte kunnat släppa sitt grepp om mig.
Inte för att det är bra litteratur. Inte för att Jason Brennan är så välrenommerad att hans tankar är sådana man måste ta hänsyn till dem. Men för att det är få böcker som har den kvaliteten att man håller med om hela analysen, men där slutsatserna skaver så mycket att det i hela min kropp därefter bara funnits en enda tanke: Det måste finnas ett annat svar!
Jason Brennan frågar sig hur människor som lever i filterbubblor och inte har lust att krypa ur dessa och sätta sig in i politiken ska kunna göra val som är bra både för dem själva och för samhället?
Han menar att de allra flesta inte har den politiska kompetens som krävs för att fatta beslut om världens framtid. Och inte heller har lust eller skulle bli lyckligare av att skaffa sig sådan.
Och han argumenterar sig sedan med forskning och en pragmatisk slutledningsförmåga skickligt fram till att någon form av elitstyre vore bättre. För människan och planeten. För att de utmaningar vi står inför är så stora.
Liknande tankegångar hörs faktiskt också allt oftare hos den radikala miljörörelsen: ”De här är för stora, för viktiga frågor för att överlämnas till folket. Som inte är insatta”.
Att den här typen av röster fått ytterligare vind i seglen just nu är kanske inte så konstigt med tanke på de så kallade demokratiska val vi sett där många tyckare anser att folket valt fel. Inte förmått se sitt eget och världens bästa.
Jason Brennans slutsatser må lämna mycket att önska, men han ställer flera av de grundläggande frågor som demokratins främsta försvarare oftast inte ens anser sig behöva svara på. Där den kanske mest centrala är frågan om demokratin är ett mål eller ett medel.
Det är för övrigt också en fråga jag får i gymnasieklassen jag inledde med att berätta om, när samtalet så småningom kommer igång. Jag bollar frågan tillbaka; vad tänker du?
”Jag tänker att det viktigaste är att människor är lyckliga och att vi möjliggör en framtid även för kommande generationer. Och då borde allt annat vara medel för att uppnå det. Och om vi människor nu är så dumma eller oengagerade att vi röstar fram politiker som är rasister, startar krig och förstör miljön då kanske vore smartare att göra på något annat sätt.”
17-åringen är som ett eko av Jason Brennan.
Ditt resonemang är helt logiskt, säger jag, och jag håller med om analysen ...
”Yes!”, säger han.
... men inte om slutsatserna. Och jag ska försöka förklara varför.
Demokrati betyder i grunden folkstyre.
Men frågan som ännu ligger ouppklarad, 100 år efter det att den allmänna rösträtten infördes är; vilka är folket?
Om vi använder den definition av demokrati som kommit att gälla här, nämligen att demokrati är rätten att gå och rösta vart fjärde år, ja, då är folket medborgarna i nationalstaten.
Men demokrati kan ju utövas inom både mindre och större geografiska områden än nationalstaten. Första steget mot demokrati bör alltså vara att tydligt definiera inom vilket område demokratin ska gälla och vilka som omfattas av denna.
För det är ju uppenbart att det är många människor som befinner sig i landet men som ändå inte omfattas av demokratin, när den är knuten till medborgarskapet.
Och inte bara människor. Det är också allt fler områden som i dag undanhålls demokratin i takt med utförsäljningar av det som vi tidigare ägt tillsammans och att allt mer makt flyttas till företag.
Och för varje krona som går från det gemensamma till det privata minskar omfattningen av demokratin. Och ju färre människor och områden som omfattas av demokratin desto mindre blir dess legitimitet.
Och det är delvis det vi ser resultatet av i dag.
”Men om det är effektivare att driva ett företag utan demokrati ska man då inte göra det?”
Att man väljer att organisera sitt företag som ett aktiebolag är för att det ger mest vinst till ägarna. Och det är ett aktiebolags mål enligt aktiebolagslagen.
”Exakt. Och om vårt mål är att skapa ett gott liv för så många som möjligt ska vi då inte försöka hitta det mest effektiva sättet att göra det på. Är inte det vår skyldighet? För mig är det självklart att demokratin bara är ett medel.”
Det låter bra, säger jag, men det finns ändå som jag ser det, ett grundläggande problem med att betrakta demokratin som ett medel. Och det är målet.
”Att skapa ett gott liv för så många som möjligt. Det borde väl alla kunna skriva under på.”
Det är möjligt. Men vem ska definiera vad som är ett gott liv? Det är här jag tror att vi går vilse. För om vi inte låter alla. Alla. Vara med och definiera det då har vi förlorat.
Det handlar om värdighet. Det må vara hur ineffektivt det vill.
De må leda oss på helt vansinniga omvägar. Men rätten att definiera vad som är ett gott liv måste alltid tillhöra var och en av oss. Oavsett förmåga. Tidigare gärningar. Framtidsutsikter.
Som jag ser det måste demokratin på samma gång vara ett mål och ett medel. Och det leder oss till den fråga som jag ser som mer intressant: Vad kräver då demokratin för att upprätthållas? Vilket jag ska försöka utveckla i kommande artiklar.
PRENUMERERA PÅ ETC HELG
Den här artikeln kommer från veckans ETC Helg.
Vill du prenumerera för under 16 kronor numret?
Här kan du teckna en prenumeration.
