Efter att första kursen var slut så ville jag gå en annan kurs utan tolk. Läraren, som höll en tioveckorskurs med en lektion i veckan, gav mig lite kunskaper om språket så att jag kunde börja bygga enkla meningar, fraser och prata med andra. Kursen slutade och när jag skulle börja på en annan fick jag börja om från början igen. Jag ville komma vidare i min språkutveckling, men i stället blev det en repetition av det jag hört tidigare. Repetition är en bra lärometod, men jag ville lära mig mer om grammatiken. I stället fick jag gång på gång börja om med samma fraser som jag redan lärt mig för att det inte finns något standardiserat material eller fortsättningsmaterial som frivilligarbetare kan använda i språkundervisning och studiecirklar.

Asylsökande får inte gå i skolan eller på svenska för invandrare, SFI, på grund av att de väntar på uppehållstillstånd. Så många vänder sig i stället till studieförbunden för hjälp och integrationsaktiviteter som frivilliga driver. Där kan de få hjälp att lära sig det svenska språket och samhället utan att behöva vänta eller stå flera år i kö. 

Att komma ny till ett land är inte lätt, och att då inte kunna få hjälp med en så viktig sak som att lära sig språket är omodernt. De asylsökande kan inte utveckla sitt nya språk och de volontärer som vill hjälpa till i utvecklingen har inget material att använda på grund av kopieringsskydd. De får alltså inte använda de läromedel som finns i sina studiecirklar och sin språkundervisning, ens om materialet är gammalt och behöver uppdateras. Självklart så ska upphovrättsägaren få betalt för sina verk och sitt arbete men denna kostnad borde betalas av svenska staten, eller eventuellt av kommunen och inte av frivilligarbetarna. Det är redan en tillräcklig uppoffring att lägga sin privata tid och energi för att hjälpa andra, man ska inte behöva fresta på sin egen ekonomi. Människors språkutveckling kostar samhället mycket pengar och finns det då frivilliga som vill hjälpa till så behöver detta lyftas fram och främjas på bästa möjliga sätt, inte hindras av materiella orsaker.

Sedan 2011 har staten gjort det omöjligt för asylsökande att läsa svenska för invandrare under asylprocessen. Vilket medfört att de som söker uppehållstillstånd i Sverige inte kan lära sig svenska med läromedel förrän Migrationsverket har godkänt deras ansökan. I tider som denna med krig i många delar av världen så är det långa köer hos Migrationsverket. En asylprocess tar mellan ett och ett halvt upp till fyra år. Denna lagändring har gjort så att alla asylsökande får vänta med sin språkundervisning och i stället leva i tystnad. Att inte kunna bli förstådd eller kunna utrycka sig, kanske inte ens kunna be om hjälp, må vara bland det värsta man kan uppleva.

Språkinlärningssystemet behöver förändras i både filosofi, material och metoder. Vi behöver verkligen ta vara på de krafter som erbjuds och vi behöver mer digitalt material så som videoklipp, podcast, applikationer och nya böcker med mera. Och vi behöver framför allt öppna upp så att det material som finns i dag för nyanländas språkutveckling kan användas även av de som arbetar på sin fritid med att undervisa i det svenska språket. 

Volontärer kan vara en lösning och till stor hjälp för att lösa problemet med språkutveckling men det behöver finnas ett möte mellan kommun, stat och folk.