Ledaren bad de 30-talet barn som var på plats att sätta sig ner. Men den lyckliga flickan förmådde inte att sitta. Hon var slank och ranglig, lite som Bambi på hal is, och på sitt huvud bar hon en röd slöja som hade hamnat på sniskan. Flera gånger försökte hon sätta sig ner men det var som att en osynlig kraft slet upp henne, upp mot tacket, upp mot himlen. Flickans lycka och rastlöshet grundade sig i entusiasmen över en sak hon hade i handen. ”Titta, titta, den är min”, sa hon till Magnus. ”Vilken fin”, fick hon till svar. Men hon var inte nöjd, hon fortsatte visa den för de andra. 

”Får jag också titta”, frågade jag. Det fick jag, men jag fick absolut inte ta den, bara titta. 

Vad var då denna dyrgrip som detta barn var så lycklig över, så rädd om? Det var en reflex, en sådan som man kan ha runt vristen. Hon hade fått den och den glänste och lyste i mörkret och var vacker som en diamant. 

Min man har flera gånger frågat mig vad jag önskar mig i julklapp. Varje gång jag får frågan känner jag efter riktigt mycket. Vad skulle kunna göra mig jätteglad, vilken pryl vill jag helst av allt ha? Men jag kommer inte på något. Gummistövlar behöver jag i och för sig och kanske en hudkräm då min börjar ta slut, men längre än så kommer jag inte. 

Jag har flera gånger frågat min treårige son vad han önskar sig. Vad han vill att tomten ska komma med? Men inte heller där finns det några svar att hämta. 

Efter att ha träffat flickan med sin reflex är jag än mer övertygad om att prylar och framför allt stora mängder med prylar aldrig kan göra oss lyckliga. 

Av min man har jag önskat mig en ledig långhelg med familjen och min son ska få ett långt jullov där han ska få träffa släktingar och vänner. Han ska få leka och utforska världen i sin takt och på sina premisser. Och mest av allt vill jag ge honom minnen, långa promenader i skogen där vi söker upp fåglar och svampar. Soliga förmiddagar i pulkbacken, mys i sängen där vi läser böcker tills vi somnar. 

Min son och jag har många saker som flickan med reflexen saknar. Min son är född i ett tryggt land där han inte behöver kämpa för att lära sig språket. Hans föräldrar är etablerade på arbetsmarknaden och slipper i mångt och mycket det utanförskap och den främlingsfientlighet som många utlandsfödda får stå ut med. Han föddes med ett svenskt medborgarskap och behöver aldrig oroa sig över att bli utvisad till krig och förtryck. 

Men den lilla flickan hade även hon något som min son och framför allt jag saknar, förmågan att se det fantastiska i de små sakerna, se magin i en enkel reflex. 

För att den typen av lärdomar ska vara möjliga ska jag ge min son möjligheten att träffa olika typer av människor. Det är när olikheter möts, när vi utmanar oss själva och kliver ur våra invanda mönster, kliver in i sammanhang som inte är hemma för oss, som vi lär oss mest både om oss själva och om andra.