Det där med Feministiskt initiativ var mest som skotten i Sarajevo. En så kallad ”utlösande faktor”. Men mitt krossade hjärta var definitivt en avgörande bakomliggande orsak. Ni måste förstå: jag var verkligen övertygad om att den här killen var mitt livs stora kärlek, hans svek gjorde att jag förlorade allt hopp om män. Och i den hopplösheten började en vass ilska ta form. Det var den ilskan som gjorde mig till feminist.
Det kan tyckas självupptaget, manstillvänt, rent av puckat att basera sin världsbild och intellektuella analys på något så banalt som en 18-årig pojke. Och med åren har jag hittat andra, mindre egocentriska orsaker, till att tro på jämställdhet. Jag har slutat med min rabiata ”hata-män-på-twitter-retorik” som fick alla killar i min klass att sluta följa mig och ersatt den med ett mer insiktsfullt och konstruktivt perspektiv. Men just den där ilskan, ointresset för manlig bekräftelse, som lade grunden till mitt möte med feminismen, den krävde ett visst mått av hopplöshet, att det inte spelade någon roll, jag skulle ju ändå aldrig bli ihop med någon igen.
Jag tänker mycket på den här omvälvande perioden av mitt liv när jag läser Lisa Taddeos nyöversatta roman ”Djuret”. Boken börjar med att huvudkaraktären Joan flyr New York efter att en av hennes tidigare älskare skjutit
sig själv i huvudet framför henne på en lunchrestaurang. Hon packar sin bil med sina ägodelar; sina favoritklänningar, en vinröd veloursoffa med spermafläckar, samt sina föräldrars aska i varsin plastpåse och ger sig ut på Highway 1.
Mitt breakup är verkligen ett litet myggbett jämfört med det Joan utsatts för när det kommer till män. Hon har våldtagits, manipulerats, utnyttjats och förlorat på varje manlig relation hon haft. Trots det är hon i romanens början inte arg. Istället befinner hon sig i ett slags fritt fall, allt längre ned i Kaliforniens hetta och vansinne, där hon desperat greppar efter livbojar i form av nya män, nya stoners och självupptagna gubbar, som hon gång på gång förlorar fästet om.
Man kan ju undra vad det är för repetitivt psykbeteende den här kvinnan sysslar med och varför hon inte skiter i killar ett tag och skaffar typ en hund eller en hobby istället. Men den obekväma sanningen som Taddeo så träffsäkert skildrar i ”Djuret” är att det inte går. Joans outtömliga sökande efter nya män handlar om något djupare än ett fåfängt bekräftelsebehov. Det är snarare en fråga om ren överlevnad, det hon söker är ett existensberättigande, ett erkännande av sitt grundläggande värde som människa.
Mina tankar går till Joan när jag läser en krönika i Svenska Dagbladet av Viktor Johansson. Han argumenterar för att kvinnor numera äger den sexuella marknaden och han har en poäng, kvinnor med ett snygghetskapital har ett större svängrum än de haft tidigare och ”Djuret” hade definitivt varit mindre av en sexuell framgångssaga om huvudkaraktären varit en man. För Joan är inte ful och det räcker med att hon slänger på sig sin döda mammas tunna klänning för att männen ska flockas runt henne.
Frågan som återstår är vad det spelar för roll? Vi pratar om erotiskt kapital som att det var något att ta hänsyn till i en analys av maktfördelning. Men vad är det egentligen för makt att få välja vilken snubbe man släpar med hem från krogen? I min värld känns det snarare som en avancerad patriarkal manipulation. Att någon fiffig PR-person tänkt ut att ”om vi bara lurar kvinnor till att tro att det här gör dem mer självständiga så kommer det bli slut på tjatet OCH vi kommer dessutom att få ligga”.
Som den hopplösa romantikern jag är tror jag det ska bli annorlunda varje gång Joan i ”Djuret” träffar en ny man. Att just den mannen som Joan träffar faktiskt ska stanna kvar, älska henne och göra henne hel.
Spoiler: det händer inte. Istället når hon en botten, en avgrund där det destruktiva beteendemönstret förvandlas till en klar och rationell vrede. Hon lösgör sig från den manliga blicken genom att lösgöra sig från samhället i stort, genom att lämna allt hon dittills lärt sig om vad det innebär att vara kvinna och istället bli ett rovdjur. Vreden som skildras är den samma som den jag kände när jag var 17 och som jag på många sätt saknar.
Den här vreden är inte rationell och definitivt inte rättvis att applicera på män generellt. Men den är klar och omskakande. Den är stundvis berättigad. Den måste få existera och framför allt måste den få existera parallellt med kärleken och inte bara vara något som når en kvinna när hon gett upp.
Det måste gå att älska män och samtidigt vara rasande på dem.
