I dagarna har kvinnor världen över åter höjt sina röster. I Chile slöt de upp i hundratals och skanderade att skulden aldrig var deras och att våldtäktsmannen är du. I Argentina målade de blå händer över sina munnar som en symbol för den tystnadskultur som råder kring mäns våld mot kvinnor. I Tunisien protesterade de på gatorna och de samlar vittnesmål under #EnaZeda, jag också. I Belgien placerade de ut rödmålade kvinnoskor som symbol för de som dödats av män.
För att budskapet säkert ska gå fram så exemplifieras våldet. Vi får höra hårresande historier om kvinnor med käkfrakturer och brutna revben, om kvinnor som mördas och styckas. Medierna serverar våldshistorierna på olika sätt. Smakfullt och genomtänkt, med en djup analys av någon med en akademisk titel, om det råkar vara en tidning med lite högre svansföring. Splattigt och med stora rubriker, om det råkar vara en mindre nogräknad publicist som jagar klick och sålda lösnummer. Oavsett vart jag vänder mig så är det samma bild som visas upp. Bilden av grovt våld mot kvinnor.
Det får konsekvenser när den enda delen av mäns våld mot kvinnor vi får se är den mest spektakulära. Den där hon isoleras, får sin mobil genomsökt dagligen och där våldtäkt och slag är vardagsmat som hon sminkar över nästa dag. När det lilla våldet inte får någon plats.
Jag sa aldrig något när #Metoo svepte över Sverige. Jag tänkte att mina historier inte var så mycket att komma med. Jag ville inte ta plats från det riktiga, stora våldet. Dessutom hade jag ju inte råkat ut för så mycket. Bara levt i en relation där jag utsattes för psykologiskt våld i flera år. Han slog mig inte. Han frågade bara var jag hade varit varje gång jag var några minuter sen hem. Han anklagade mig bara mig för att vara otrogen. Han försökte bara få mig att säga upp kontakten med min syster. Han fick mig bara att tävla mindre i min sport. Han sa bara att han hade hånglat med någon annan, för att få se hur ledsen jag skulle bli. Han tjatade bara till sig sex. Han sa bara till min dotter att jag inte brydde mig om henne. Han hotade bara med att ta livet av sig om jag gjorde slut. Bara.
Inga blåmärken. Inget brutet. Inget blodvite. Ingenting. Jag hade inget att komma med.
Medierna och alla vi andra, makthavare och vanliga svenssons tillika, har ett ansvar för att nyansera bilden av vad mäns våld mot kvinnor innebär. För det är så lätt att vi duktiga flickor som inte vill vara till besvär tänker att ”varför ska jag klaga och ta plats när så många andra har det så mycket värre”.
Men jag hade rätt att vara med. Jag var också våldsutsatt. Och jag tror att det finns många andra där ute som vi missar när vi inte breddar bilden av vad mäns våld mot kvinnor är. Även det lilla våldet räknas. Även det lilla våldet måste bort. För det är också våld. Det råkar bara stå ett förminskande adjektiv framför. Men det är lik förbannat våld det handlar om. Våld som vi alla har rätt att slippa.
