Efter valförlusten 1928 tystades vänsterrösterna inom S alltmer. Högern hade vunnit sympatier genom att kritisera sossarna för att ha skurit ned på försvaret, samtidigt som man förebrådde arbetarpartiet för deras valsamverkan med Moskvatrogna kommunister. Det breda sociala reformparti som växte fram ur askorna, och stod redo att samarbeta med andra, lade därefter grunden för Per Albin Hanssons folkhem.
Efter Andra världskrigets slut blåste starka vänstervindar och arbetarrörelsen präglades av en tilltro till samhällsbygge och reformpolitik. Näringslivet hade blivit relativt passivt i opinionen efter Saltsjöbadsavtalet 1938. Man beskriver det idag som att näringsidkarna var rädda för att riskera den uppnådda arbetsfreden och ville vårda kontakterna med fackliga organisationer, tillika förhindra att stöta sig med den starka socialdemokratin (ack, ljuva tid).
Näringslivet gjorde dock motstånd mot S planer att förstatliga vissa branscher, genom det så kallade planhushållningsmotståndet tog man strid för ett fritt näringsliv, och arbetarpartiet tvingades backa.
Däremot fullföljdes en rad andra viktiga reformförslag under en tioårsperiod: Barnbidraget, utbyggda socialförsäkringar, allmän pension, solidarisk lönebildning, utbyggnad av sjukvård, skola och omsorg vilket förbättrade livet för breda samhällsgrupper. Vid valet 1960 var partiet uppe i valsiffror på 47,8 procent.
Men alla imperium faller förr eller senare, det är ett slags naturlag. Det kompromissande, pragmatiska partiet som pusslade ihop olika samhällsintressen, som erbjöd löneökningar åt löntagarna och goda vinster åt industrin vilket blev en framgångssaga i en växande industriell ekonomi, har idag tvingats söka sig mot mitten på en alltmer polariserad och politiskt spretig skala. Tiden är kantad av identitetsbaserade uppgörelser, för att inte tala om akut klimatkris.
Ironiskt nog innebär förflyttningen högerut att det gamla vänstersocialistiska utbrytarpartiet, idag Vänsterpartiet, också tvingats flytta sin ”blåslampa” åt höger, vilket innebär att de nu snarare måste försvara socialdemokratins välfärdsreformer än kunna agera som ett mer upproriskt vänsteralternativ.
Deprimerande? Ja. Omöjligt att ta sig ur? Nej. Frågan är bara hur.
En central sak som behöver komma till stånd är att grundläggande politiska konfliktytor, som med åren blivit alltmer utsuddade, stärks i sina konturer. När omförhandlingarna gällande anställningstryggheten var i full gång i höstas, till exempel, tog V tydlig strid för löntagarna, vilket ökade deras stöd i opinionen med två procentenheter. Där striden pågår, dit dras folk och tar ställning.
Det är långt ifrån tillräckligt att stå och mumla något om att ”tillfälligt, eventuellt, stoppa nyetableringen av privata äldreboenden”, som Daniel Suhonen säger om Stefan Löfven i en intervju med Dagens ETC. Särskilt inte när klyftorna ökar kraftigt. Varför inte ta strid mot urholkningen av arbetsrätten, vinster i välfärden (som en majoritet av befolkningen vill avskaffa) eller den strukturellt orsakade hemlösheten?
Om ”de breda lösningarnas politik” idag innebär att sitta fast i ett skruvstäd, förhindrad av borgerligheten att handla efter sina ideal, ”då är frågan om det inte vore bättre att lämna ifrån sig makten till slut”, för att återigen citera Suhonen.
Är det först när en ruskig trio långt ut åt höger griper makten som det ska bli uppenbart för de flesta att varken M, KD eller SD har ”den vanliga människans” behov längst upp på agendan?
En sak är säker. Om vi, som tillhör vänsteropinionen, inte hittar fler vägar för att kommunicera med den breda allmänheten om de grundläggande överenskommelser som välfärdssamhället vilar på, vilka nu hotas att urholkas och därmed bereda väg för det klassamhälle vi trodde var historia, då befinner vi oss snart i ruinerna efter forna jämlikhetssegrar.
