När jag var tonåring fanns det ett uteställe i grannkommunen Sundbyberg där alla vi Solnakids försökte komma in trots att vi inte hade åldern inne. De som lyckades skröt om hur coolt det var. Alla olika dansgolv, alla snygga människor. 

Själv kom jag inte in där förrän jag faktiskt klarade åldersgränsen och då var spänningen borta.

För ett tag sedan besökte jag utestället igen. Det var ingen trevlig upplevelse. Så fort jag klev in i den alkoholindränkta och schlagerpumpande miljön kände jag ett starkt obehag. Som ett tryck över bröstet. Det kändes så fruktansvärt heterosexuellt. Så pass att det kändes hotfullt. Ett helt rum med fulla heterosexuella människor som stirrade på mig, synade mig upp och ner.

Plötsligt tyngde min handväska ner mig. Plötsligt kände jag mig ostadig på mina klackar. Plötsligt kände jag mig utsatt utan att någon ens sagt ett ord eller lyft ett finger mot mig.

Jag försökte förklara mitt obehag för mitt sällskap, men fann inte riktigt orden. För oavsett vilka ord jag använder är det här något som bara de utanför normen på riktigt kan förstå. Utanförskapet. Annorlundaskapet. Hur det känns när en är den enda utanför i ett rum fullt av de som tillhör.

För det mesta bryr jag mig inte. Det rör mig inte i ryggen. I princip vartenda rum jag går in i är heteronormativt. Det är min vardag, jag är van. Samtidigt går det inte att undvika att känna det under huden. Annorlundagörandet som sker bara för att jag inte lever ut normer av heterosexuell manlighet. Hur jag så ofta pekas, viskas, skriks ut från det gemensamma. 

Det är så det är att vara hbtq-person i ett heteronormativt samhälle. 

Och ibland blir det överväldigande. Ibland orkar jag inte hålla det utanför mig, utan känner annorlundagörandet genom hela kroppen. Det gjorde jag på det där utestället. Jag kände mig så fullständigt sårbar, som att min strupe var blottad. Det var fruktansvärt obehagligt. 

Ändå stannade jag kvar. Delvis på grund av ölen i blodet, men framför allt påminde jag mig själv om att det faktiskt går att dansa i heteronormativa rum. Det kan till och med skaka om dem. Att ta plats, att kräva utrymme i rum som inte tillhör en. Det finns något starkt i det, något modigt. Och det är just det som är bisarrt, att det för vissa av oss krävs mod för att dansa på ett uteställe. 

Jag hoppas en dag slippa vara modig.

Bisarrt att det krävs mod att dansa i heteronormativa rum.