BRA JOURNALISTIK ÄR INTE GRATIS
Gillar du det du läser?
Swisha en peng till: 123 148 087 0
Efter några sekunder återkommer minnet och jag kör till min vän samma väg som jag alltid gjort. Men insikten om livets ändlighet lämnar mig inte.
Förr såg jag varje nytt år som en ny möjlighet. En chans att skaka av sig det gamla och bejaka det nya. Som självklart skulle bli bättre. Både i den lilla världen och i den stora.
Jag kan verkligen längta tillbaks till då. Till den fasta förvissningen om att tiden var oändlig och framtiden inte kunde bli annat än ljusare. Det gällde bara att kavla upp ärmarna så skulle vi fixa det. Tillsammans.
Vart tog Tillsammans vägen?
Nu står vi här som övergivna barn och har svårt att andas.
Vad gör vi med det vi såg under 2016? De mänskliga härdsmältorna. Blodet. Barnen. Döden.
En av många outhärdliga pressbilder visar en liten flicka i röda stövlar hålla sin bror i handen under flykten från östra Aleppo. Hon ser inte ut som om hon förstår vad som händer. Hon är en av 65 miljoner.
Mot den bakgrunden är det inte särskilt imponerande att Sverige tagit emot en rännil, inte ens en kvarts procent. Alla andra 99,76 procent, är någon annanstans, de flesta i ett fattigt grannland, ett ”närområde” utan resurser.
Det är lätt att förtvivla. Över politiker som beordrar klappjakt på asylsökande för att utvisa dem, som utfärdar tillfälliga uppehållstillstånd till traumatiserade människor, som hindrar familjeåterföreningar och som oavbrutet pratar om hur fullt det är i Sverige och hur fel det var att ta emot så många. Över en fackföreningsrörelse som också tappat rodret och förespråkar en ”reglerad och solidarisk invandringspolitik”, vad nu det ska betyda. Inte allas rätt att söka asyl i alla fall. När kunde krig regleras?
Raseri är hälsosamt. Men för att inte bli tokiga måste vi också se allt det goda som görs av alla dem som inte alls ser att Sverige är fullt.
Av alla de anställda inom svensk offentlig sektor som har gjort vad de blev ombedda, tagit emot asylsökande, skapat boenden, ordnat skolgång, anpassat hälsovården. Det är sant att det är längre köer här och där, till exempel på min egen folktandvård. Men har Sverige kollapsat? Icke.
Av alla frivilligorganisationer som på tusen fantasifulla sätt jobbar för ett bättre Sverige och ordnar läxhjälp och språkfika och mötesplatser.
För en tid sedan mötte jag Fatena, en 40-årig döv kvinna från Syrien som lyckades fly till Sverige. När hon kom hade hon inget språk, inte heller teckenspråk. Det har hon i dag. Läraren på folkhögskolan i Åkarp som tar emot nyanlända döva blir glad varje dag han ser henne.
Jag går in i 2017 och tänker på Fatena. På de åtta grannarna på gatan Rondellen i Dörarp som bestämde sig för att helt enkelt välkomna de nyanlända och utsågs till årets grannar. På 93-åriga Anna Lindborg på äldreboendet som läste om IM:s kampanj Det nya landet och bad att få bli brevvän med en flykting. På Facebook-gruppen #jag är här som tar upp kampen mot hatarna.
Och så inser jag att Tillsammans inte försvann. Att tiden inte är oändlig men att den inte har tagit slut. Att det kanske ändå går att vrida världen rätt. Att det måste vara vår arbetshypotes.
