De hade utedass, hämtade sitt vatten från en brunn ute på gården och hade hur många halvvilda katter som helst. Hemma hos Elsa och Åke, min barndoms närmaste grannar, hade tiden stått stilla. Åke satt nästan alltid och åt frukost och läste från berget av dagstidningar på köksstolen. Elsas händer var förvärkta men munlädret var det inget fel på och hon fungerade som grannskapets sambandscentral. 

Det var lätt för oss andra att skvallra om syskonparet och förfasa sig över deras misär, men hos dem fick jag smeka mjuka kalvmular, hämta den goda mjölken som hade så hög kvalitet att den fick guldmedalj av Kungen. Och ingen gjorde lika goda flottyrringar som Elsa. 

Jag tänker på detta syskonpar när jag ser fotona från små byar i Belarus som Svetlana Yerkovich har tagit och som vi visar i veckans nummer. I dag är deras hus fallfärdigt. Av min mors hus återstår bara murstocken. Det kallas för utveckling, men jag är tveksam.

Välkommen till veckans tidning!