Först när husse lämnat oss vid en gräsmatta för att köra fram bilen, och efter en stunds sniffande i buskagen, förstod hon att något var galet. ”Vilka är ni egentligen? Vad är det här för kyligt place? Ska jag bo här nu?”
Hon hoppade in i busken hon precis sniffat på och gömde sig bakom grenarna. Såg med stora runda ögon på mig, sin nya matte, och la huvudet på sned. ”Är du en av de onda eller de goda?”
Att adoptera en gatuhund skiljer sig markant från att skaffa valp. De har en vana att klara sig själva och har studerat vid gatans hårda skola. Det är långt ifrån alla som vill en strövare, som inte kan tala, väl. Därför kan de vara goda manipulatörer, som gärna visar magen, utan att på riktigt erkänna sig underlägsna. Det tar sin tid att lista ut hur man ska sätta gränser och inte hamna i en ”tycka synd om”-relation, där hundägaren försöker kompensera för ett tidigare tufft liv. Hundar mår bra av gränser och behöver veta vilken roll i hierarkin de ska spela.
Det ska erkännas att jag inte är världens bästa flockledare när det kommer till hundars mentalitet. Jag skämmer gärna bort mina nära med kärlek och ogillar rent av ofta hierarkier. Där har Sophia lärt mig att det även kan vara en kärlekshandling att vara tydlig, säga ”nej” och vända ryggen till när det gnälls som mest. Att tydligt visa när ett beteende är icke önskvärt.
Ute på de dagliga promenaderna, i mötet med andra hundar, blir likheterna mellan hund och människa uppenbar. Sophia passerar vissa utan att visa minsta intresse, blir lite lagom intresserad när hon möter andra och kan bli alldeles till sig när hon springer in i några väl utvalda favoriter. Det är fascinerande att se.
Det som också blir tydligt är hur undvikande vi ägare ofta agerar gentemot varandra. Det är sedan gammalt kutym att hälsa och, om våra djur visar intresse för varandra, artigt fråga om det är okej att de möts. Allt färre agerar dock efter denna uråldriga sed. Det är inte alls ovanligt att Sophia ser en hund hon gillar, vars ägare slår ned blicken i marken och spänner kopplet, även om den lilla krabaten ser med trånande blick efter min krabat, för att hastigt rusa förbi utan att behöva säga ”hej”. Lite som när man står i hallen vid ytterdörren och väntar på att grannarna ska hinna upp i trappen, så man slipper mötas.
Det får mig att tänka på gamla pilsnerfilmer, som ”Lilla Fridolf” eller ”Swing it, Magistern”, vilka jag satt och insöp som liten i farmors tv-rum (en ovanlig syssla för ett barn av min generation, jag vet, men så var det). Där hälsades det ymnigt på förbipasserande och artighetsflosklerna löpte som en lavin genom trivselrullarna. Förmodligen speglade det inte tidsandan på ett rakt igenom rättvisande sätt. Ingen kan väl ha stått ut med en sådan klämkäckhet dygnets alla vakna timmar?
Men jag kan inte hjälpa att undra om det ändå inte låg något fint i den där klämkäckheten och artigheten som vår tid nästan helt har förlorat.
Nej, jag vill inte tillbaka till ett konservativt, hierarkiskt samhälle som väger upp en patriarkal ordning med glättig fasad. Däremot tror jag att vi kan må bra av att komma ur denna ”jag ska inte behöva”-mentalitet och börja anstränga oss för att upprätthålla känslan av att vi lever här tillsammans. Detta trots min egen sociala fobi.
Eller har vi blivit så pass ointresserade av varandra att sympatin gentemot en främling blivit helt irrelevant?
