Krönika: Det här med ansvar ...

I helgen hade jag, via mitt jobb på Mediehuset Fanzingo, fixat en utbildning tillsammans med Botkyrka kommun för våra ungdomar. Kulturjägarna, som vi kallade den, riktade sig till unga vuxna som är intresserade av konst och kultur. Flera föreläsare pratade om kulturens makt i samhället och hur man genom berättelserna man gestaltar kan skapa ”sanningar”. Genom att till exempel hela tiden göra filmer där ”invandrarkillar” bara visas som kriminella blir den bilden sann i människors huvuden. Kulturen styr alltså våra tankar och hur vi uppfattar verkligheten. 

I diskussionerna med ungdomarna hamnade vi i samtal om ansvar. Slutsatsen blev att om man väl lyckas ta plats och får möjligheten att påverka bilden som berättas om oss så har man ett ansvar som individ gentemot gruppen. 

För att tydliggöra logiken kan man säga så här: tänk att det endast finns 30 platser i ett mediehus som skapar tv-program. Genom statistik ser vi att en viss samhällsgrupp utgör majoriteten av redaktionsmedlemmarna här. Vi leker med tanken att den här stora gruppen består av människor med medelklassbakgrund och att alla bor nära radio- och tv-huset på Gärdet. Bara två personer med en annan bakgrund och ett annat perspektiv jobbar här, säg arbetarklass som bor i en förort. 

De 28 personer som delar bakgrund har lyxen att vara samhällsengagerade och driva brännande frågor, de är även så många att de har privilegiet att göra ytliga humorprogram och berätta historier som beskriver deras verklighet. Dessutom berättar de historier om minoritetsgruppen. Den mindre representerade gruppen har alltså ett begränsat utrymme att få berätta om sin verklighet i sina program. De har ju bara två platser. 

Är man medveten om denna struktur känner man inte att man har lyxen att använda sin enda plats för att till exempel göra ett program som bara återberättar majoritetens beskrivningar. Är man medveten känner man ett ansvar att ifrågasätta bilden av oss och strukturen som skapar det här problemet. 

Och det här med ansvar, det begreppet har kastats runt ganska mycket de senaste veckorna i och med nyvalet. Men det pratas inte om det ansvaret vi tvingas att bära på. Och det är sjukt, det är orättvist. Många gånger känner man: Skit samma, jag vill bara göra konst för konstens skull. Jag vill bara njuta av min semester som jag är på väg till. Men det är en liten känsla som gnager och säger ”svikare”.

En konstnär under Kulturjägarna sade att vi inte får lyxen att bara vara nyfikna, att bara få göra konst och bara vara. Jag ser att det är sant, jag ser att vi måste in i tv-husen, in i kulturens och maktens korridorer och skapa oss utrymme så att vi inte ska behöva kriga för några fjuttiga små platser. 

Vi ska förändra så att våra barn ska få lyxen att bara vara nyfikna utan den stora ryggsäcken med ansvar som vi får av det samhälle vi har i dag.