Jag förstår att jag måste skriva om vården. Om krisen. Tänker att det kanske är uttjatat. Det finns väl inte en människa som inte läst i alla fall en text de senaste åren, om situationen i svensk sjukvård. Som inte vet att det sjuksköterskebrist. Vårdplatsbrist. Kompetensbrist. Jag har nog läst de flesta. De följer samma mönster.

Kollegor som berättar om hur de går på knäna. Om hur patienter ligger kvar på akuten eftersom sjukhusets alla avdelningar är fulla. Om hur de tvingas hänvisa födande inte bara till andra sjukhus, andra regioner utan också ibland till andra länder för sin förlossning. Sjukhusledningar och politiker som säger att det förvisso är bekymmersamt med stängda vårdplatser, men att läget är under kontroll. Att det ej finns anledning till onödig oro. Att det är ett extraordinärt läge just nu. Att tillfälliga lösningar håller skeppet flytande.

Hör berättelsen om en kollega som inte ens är färdigutbildad. Hon har läst fyra terminer på sjuksköterskeprogrammet och ska jobba på en akutmottagning över sommaren. Efter en veckas introduktion lämnas hon med ensamt ansvar, större än det jag förväntades ta efter flera år som färdig sjuksköterska. Minns när jag var helt ny, hur jag kunde vakna på nätterna med en rädsla för att ha missat något. Vågar inte tänka på vad som skulle hänt om jag redan under min utbildningstid hade tvingats i för stora skor och gjort ett misstag. Undrar om jag någonsin hade jobbat kvar i yrket då.

Läser om föräldern som ska föda sitt första, kanske enda barn. Som under våren förberett sig på att göra det i förlossningskrisens Stockholm. Tänkt att det kanske inte spelar någon större roll mellan Huddinge, Södertälje eller Södermalm, bara barnet är friskt. Provkört sträckan med sin partner till alla tre sjukhusen. Men så behöver barnet komma ut tidigare än vecka 40, och då finns det inga neonatalvårdsplatser där. Ingenstans. I stället flygs de till Finland för kejsarsnitt och eftervård. Och barnet mår bra. Och vården var bra. Men det enda hon minns är hur hon grät i helikoptern över Östersjön.

Och jag minns alla gånger jag passerat akutens korridorer på nätterna. Rader med smala britsar. Gamla människor som somnat trots det skarpa skenet från lysrören. Snabba steg från kollegor, anställda för att bedriva akutsjukvård. Som inser att deras korridor alltmer liknar en vårdavdelning. Men utan en avdelnings resurser, lokaler eller hjälpmedel. Mardrömsberättelserna om hur gamla människor vårdas sitt livs sista timmar här, på en brits i lysrörsljus, när alla vårdplatser på sjukhuset är slut.

Det går inte att fortsätta med tillfälliga lösningar.

Kanske hade vi kunnat en stund till, om det här hade handlat om något annat. Om det inte var just människor.

Kanske hade vi kunnat bita ihop då.

Men vården handlar ju om ­människan. Om att en del saker händer oss sällan, kanske bara en gång. Men att den gången är så viktig.

När vi föds, när vi blir allvarligt sjuka, när vi dör. Att den gången inte kan vara ett extraordinärt läge där kompetens och plats för oss saknas.