Sommaren börjar att gå mot sitt slut och som varje år när temperaturen stiger ökar andelen anmälda våldtäkter. En tradition lika rotad som sill och nubbe på midsommar.

I början av juni våldtogs en kvinna precis där jag bor. Även om jag sedan tidiga tonår har varit upplyst om riskerna det innebär att som ensam tjej promenera själv ute om natten, så har jag plötsligt blivit extremt medveten om hur mörk min gata är precis där skolan tar vid och den höga stenmuren börjar. Hur öde gatan är klockan två på natten. Mina tankar har börjat leva sitt eget liv när jag går hem ensam.

Jag tänker på den där mannen som stod på andra sidan gatan och fotade in i min lägenhet en sen natt. Att detta har hänt flera gånger med olika grannar till mig och att polisen inte har möjlighet att prioritera ett samtal som gäller en sådan sak. Jag tänker på tidningsbudet som en gång tog tag i min arm och höll fast mig när jag var på väg hem från krogen. Jag tänker på det där killgänget som skrek efter mig att de ville knulla och hur utsatt jag kände mig då.

Jag tänker på att taxi inte är ett alternativ.

För jag får fortfarande hjärtklappning när jag tänker på hur en taxichaufför en gång körde iväg med mig i 140 km/tim åt helt fel håll. Hur han tvärnitade och gjorde en u-sväng när jag fumlande låtsasskickade sms till en kompis att jag skulle bli sen. Jag tänker på min kompis som blev våldtagen i en taxi av en taxichaufför förra året. Jag tänker på min bekant som somnade i taxibilen på vägen hem och vaknade upp med ett finger i sig.

Det här är okända män. Men så har vi ju vänner och bekanta, männen som jag eller mina kompisar har litat på. Jag tänker på han som försökte tränga sig in i min lägenhet för att han, inte jag, ville ligga. Eller han som lade sig bredvid mig på en fest när jag hade somnat och jag vaknade med hans händer över hela min kropp.

Jag tänker på att jag inte är trygg, att när timman är sen och mörkret har lagt sig så är varenda jävla man ett potentiellt hot.

Det här är på natten, på dagen är jag rasande. Jag tänker på alla våldtäktsmän som går fria och hur fruktansvärt utsatt kvinnan blir i en eventuell rättegång. Att hur uppenbart det än är så verkar det alltid finnas någon form av förmildrande omständighet kring mannen eller männens beteende. Hon sa inte nej. Hon sa inte nej tillräckligt många gånger. Hon skrek inte tillräckligt högt. Hon gjorde inte motstånd. Hon verkade vilja bli inlåst i ett rum och bli knullad av flera olika män. Hon blev bara lite våldtagen eftersom han bara var inne i henne en kort stund. Och så vidare. Och så vidare. Det har skrivits spaltmeter om detta. Men ändå händer ingenting. Fattar inte folk? Vad är problemet? Jag kan inte komma fram till något annat än att det handlar om kvinnohat. Jag såg om Thelma & Louise i veckan och precis som huvudkaraktärerna får jag lust att skjuta vilt omkring mig. Markera. Revoltera. Kastrera. Jag får lust att bli lika laglös som jag tydligen är rättslös.

”INTE ALLA MÄN”, kanske någon tjomme får lust att vråla nu. Men var fjärde kvinna har utsatts för sexuella övergrepp, det måste ju rimligtvis betyda att andelen män som har utsatt kvinnor för sexuella övergrepp är ganska hög. Men så länge samhället ser detta som ett kvinnoproblem och inte ett mansproblem och så länge jag inte kan känna mig trygg när jag är ensam ute på natten så måste jag, hur sorgligt det än är, tänka alla män.