”Det är här man känner vart stigarna går, och man vet vem som är släkt med vem.” Känner du inte igen den där strofen beror det förmodligen på att du bor i södra Sverige. För de flesta norrlänningar är låten ”Det är hit man kommer när man kommer hem”, skriven av bandet Euskefeurat, välkänd. Kanske kan man till och med kalla den för Norrlands inofficiella nationalsång. Låtens popularitet beror antagligen på att de flesta norrlänningar kan relatera till texten om att flytta söderut, och saknaden efter de man lämnat kvar. Många här uppe har erfarenheter av det, på ett eller annat sätt. Men i framtiden kan det mycket väl bli tvärt om.

För min generation var flytten sällan påtvingad. Vi ville ju flytta. Studier eller arbete i södra Sverige var, och är fortfarande, en perfekt väg ut för alla som vill bort från småorten och tristessen och ett halvårs polarmörker. Men för mina föräldrars generation var det annorlunda. De tvingades bort.

På 60- och 70-talet rådde arbetsbrist i Norrland samtidigt som södra Sveriges industrier ropade efter arbetskraft. Invandrare från Finland fyllde en del av behovet, men det var långt ifrån tillräckligt. Problemet löstes genom en aktiv migrationspolitik där generösa flyttbidrag utlovades till de norrlänningar som var beredda att flytta dit jobben fanns. De som stretade emot förlorade arbetslöshetsersättningen. Flyttlasspolitiken kritiserades, men idén om geografisk rörlighet på arbetsmarknaden kom ändå att bli vägledande i årtionden. Tiotusentals norrlänningar packade väskan och for söderut. För många norrlandskommuner innebar utflyttningen en demografisk katastrof, men för södra Sverige gav det klirr i kassan. Kort sagt: de arbetslösa i norr blev en kolonial exportprodukt, precis som skogen och vattenkraften och malmen. Bitterheten lever kvar än idag.

”Men man hade ju ingenting att välja på, och man tänkte bara stanna några år. Men du vet hur det blir, sen blir det inte av, och det blir svårare för varje år som går” sjunger Euskefeurat vidare. Och så var det. Många blev kvar och byggde upp ett liv där nere. Vilket är en förklaring till att så många norrlänningar i min ålder har kusiner vi nästan aldrig träffat i städer som Borås eller Södertälje.

Det är ödets ironi att mina egna barn kommer att leva under motsatta förhållanden. De stora industrietableringarna som just nu sker i norra Norrland förväntas kräva ungefär 100 000 nya invånare inom det kommande decenniet. Problemet är bara att få vill flytta upp. Region Västerbotten plöjde nyligen ner 70 miljoner kronor i en påkostad kampanj för att locka arbetslösa malmöbor till Skellefteå, men inte en enda skåning har nappat. Det är nya tider nu. A-kassan är inte längre i fara för den som vägrar flytta 200 mil för ett jobb.

Det här har retat många norrlänningar. En och annan förespråkar hämnd. ”Dra in bidragen bara, som det var för oss!”. Jag håller inte med. Istället hoppas jag att den nya tidens flyttlasspolitik inte blir lika hårdför som den förra. För det är aldrig kul att tvingas bort. Oavsett om du är född i Ystad eller Yrttivaara.

Med det sagt; välkomna upp!

För övrigt noterar jag att Greta Thunberg numera demonstrerar mot vindkraft. Grön omställning är inte enkel.