Att rekonstruera ett liv är väl knappast möjligt? Jag tänker på det ibland medan jag underhåller ett alltmer rotat intresse för biografier. Jag har till och med lite svårt för fiktion just nu. Detta är något helt nytt för mig eftersom jag alltid har slukat romaner. Jag antar att det är ett övergående stadium, men just nu vill jag att det ska vara på riktigt. Det ska handla om riktiga liv. Men minnets arkiv är en högst opålitlig källa. Den oskrivna överenskommelsen mellan författare och läsare innebär att det som står är sant. Det är en rätt skenhelig allians som båda parter accepterar för att relationen ska fungera.
BRA JOURNALISTIK ÄR INTE GRATIS
Gillar du det vi gör?
Swisha en peng till: 123 401 876 8
Jag tror att om man ägnar för lång tid till att försöka ta reda på om den där duken i köket var rutig eller randig så hamnar man i tröstlösa återvändsgränder. Det är först när man ger sig själv rätten att narras och skarva som berättelser blir till. Detta bör man dock hålla för sig själv om överenskommelsen ska hålla. Och lärdomen är densamma som i alla delar av livet. Du kan göra vad fan du vill bara du inte frågar först. Min egen strategi är att 60 procent ska vara sant. Då blir sanningen åtminstone matematiskt försvarbar. Men då har jag också gett mig själv möjligheten att ljuga medvetet vilket inte riktigt är samma sak som att anstränga sig för att minnas, men ändå ha fel eller att i ett stadium i medvetandets utmarker tro sig minnas saker som inte har hänt eller som egentligen hände någon annan.
Jag har alltid trott mig minnas en grön filt i en säng på sjukhuset när jag, som tvååring, blev opererad för pungbrock. Den bilden växte till ett emblem över mitt allra första minne. Jag antar att det är fullt möjligt att minnas sådant. Och jag vet folk som har sagt att landstingets filtar har varit gula sedan farfar gick i kortbyxor. Det skulle väl gå att kolla antar jag, men det har jag ingen som helst lust till. Minnet av den gröna filten är egentligen ett minne av ett minne. Jag minns att jag talade om minnet för att det var tidigt men jag minns egentligen inte.
Hågkomster måste färgläggas då och då för att hålla över tid och de blir till slut förvrängda för att passa in på den vi vill vara. De är som en visklek där en fjäder blir till en lappuggla som olycksbådande jämrar ut sin isolering över vattensjuka myrar och skuggmörk skog.
För ett par år sedan reste jag tillbaka till en plats i det forna Jugoslavien som jag besökte i början av 80-talet. Jag ville gärna visa min fru den vackra byn och insjön med det mjuka vattnet. Och jag ville att vi skulle ta linbanan upp bland bergen och vandra där bland fåren och vi skulle bli så där skönt utmattade att nattsömnen sedan kom som en vårdande vän. När jag nu kom tillbaka efter mer än 30 år upptäckte jag att det berg jag hade tagit mig upp på låg sex mil från den plats där jag trodde att det låg. Det låg inte alls i den lilla byn vi besökte. Jag var förundrad. Var i helvete hade de gjort av mitt berg? Min hustru tittade på mig och log som om hon ville säga. Det gör inget. Det är fint i alla fall. Själv kände jag mig lite stukad eftersom det där berget var en av ingredienserna med vilka jag sålt in hela platsen. Min trovärdighet stod på spel.
Men det går inte att minnas färgen på filtar eller var berg egentligen ligger. Vi formar våra berättelser i efterhand och plockar om bland landskap och upplevelser för att göra livet lite roligare, och inte minst för att framstå som bättre människor än vi egentligen är. Det är vårt privilegium. Det går inte att lita på mig. Och antagligen inte på någon annan heller.
