Därför klövs mitt hjärta itu när hon kort därefter kom hem från förskolan med tårar i ögonen och berättade att ingen av hennes kompisar skulle gå i samma skola. Deras föräldrar hade tagit beslutet att välja bort den närmaste skolan till förmån för andra, mer lockande alternativ närmare innerstan.

Vår närmsta skola har en hög andel barn med utländsk bakgrund, en bra bit över hälften gissar jag. Men den är absolut ingen problemskola. Långt ifrån. Den har arbetat sig till ett allt bättre rykte och kan nu skryta med snittbetyg som ligger i nivå med många innerstadsskolor. Det kan därför inte vara kvaliteten på undervisningen som avskräcker och får föräldrar att söka sig till andra skolor. Det måste vara något annat.

Alla vill det allra bästa för sina barn, så även jag. Det blir därför skevt att lägga för mycket skulld på föräldrar. Om det finns möjlighet att välja är det fullt begripligt att folk väljer.

Samtidigt skaver en ilsken klump i min mage. Är ni rasister? Vill jag skrika i örat på förskoleföräldrarna. Väljer ni bort skolan för en med sämre snittbetyg för att andelen barn med invandrarbakgrund är för hög?

Jag sansar mig och drar in i kalkylen att många av de som väljer bort ortens skola just har invandrarbakgrund. Och att de faktiskt bara gör vad politikerna har sagt åt dem att göra.

Och så följer självtvivlet. Har jag gjort fel som envisas om att de ska gå i ortens skola? Kommer vårt val att flytta till utanförskapsområdet förr året drabba mina barn på sikt? Är det sant som min äldsta dotter säger att fler i hennes klass i medelklass-skolan i ettan kunde läsa än tvåorna i hennes nya skola? Har jag gjort mina barn till sköldar i en politisk, principiell kamp? Jag pratar med en granne med samma kval, googlar likasinnade på nätet och hittar tvivlare direkt. I massor.

Men så klickar mig in på den jämförande skolstatistiken på kommunens hemsida och andas ut. Tänker på tårarna som forsade ur ögonen när äldsta dotterns klass bjöd på öppet hus med uppträdande och fika för några veckor sen. Hur naturligt dottern hanterar fenomen som tycks obegripliga för så många vuxna, som slöja, islam och religiös specialkost. Hur många språk båda mina barn redan kan ord på.

Jag inser att det är just detta valmöjligheterna gör med oss: förblindar och gör oss osäkra. Det fria skolvalet skapar inte bara segregation och sämre skolresultat för mängden barn. Det gör också oss föräldrar till giriga, jagsvaga konsumenter, som likt klippstinna rea-besökare tävlar om vem som först lägger vantarna på det bästa plagget i reahögen, trots att garderoben redan är proppfull. Just valet skapar en gnagande känsla av otillräcklighet i oss. Och för den otillräcklige går det alltid, alltid att hitta något nytt, lite bättre, någon annanstans.