Visst låter det förlegat?
Tidigare har jag himlat med ögonen åt trångsyntheten när någon uttryckt att ”barn är meningen med livet”, men på senare tid har jag inte kunnat avfärda sorgen som knackar på allt tydligare, som tycks vilja att jag ska bearbeta det faktum att jag nog aldrig kommer bli förälder.
Det har förvånat mig, för att vara ärlig, att barnlösheten upptar så mycket av mina tankar och känslor. Ju mer jag accepterar att sorgen faktiskt finns där, desto oftare känns ögonrullningarna, när någon säger ”barn är meningen med livet”, falska.
Ibland svänger pupillerna in i bakhuvudet på mig av ren smärta, då jag ser att det finns en viss sanning i att barn och livskvalitet hänger ihop.
Ofrivillig barnlöshet är ett relativt vanligt problem, mellan 10 och 15 procent av alla par beräknas lida av detta. Plussa på alla ofrivilligt barnlösa singlar så är vi ett stadigt procentantal.
Man hör ofta om fenomenet i debatten om fertilitetsbehandlingar, surrogatmödraskap och adoption, men samtalet om att acceptera sorgen över barnlösheten uteblir nästan helt.
”Tänk på all frihet du har, som du aldrig kan få med barn”, kan någon försöka trösta.
Det är förvisso sant, men vad ska man med den friheten till? Kolla Netflix, käka chips eller gå ut och supa? Som 40+ har man ju gjort allt det där tusen gånger om. För mycket frihet leder mest till ett behov av fasta ramar och att vara, just, behövd.
Samtidigt har samhället ett behov av oss barnlösa också.
Jag brukar ofta tänka på alla Fa’afafines och Fa’afatanas på Samoaöarna, som lever mellan den polynesiska kulturens könsroller och antar både kvinnliga och manliga skepnader.
I den traditionella kulturen har Fa’afafines och Fa’afatanas socialt etablerade funktioner, bland annat att ta hand om åldringar och småttingar.
Man ser dem som ett tredje kön med omvårdnande kvaliteter och övernaturliga krafter.
I väst har vi bortrationaliserat det övernaturliga för länge sedan, men trots det upplever jag att vi som lever mellan könsroller hamnar i liknande situationer även här.
När min farmor blev dement, till exempel, var det jag som hjälpte till med flytt och som besökte henne regelbundet på hemmet.
Idag ser jag till att hålla regelbunden kontakt med syskon och syskonbarn och hjälper till som barnvakt när det behövs. Att ha en god och nära relation känns viktigt och jag trivs i rollen som ställföreträdande vuxen.
Det har väckt tankar hos mig, kanske inte så politiskt korrekta, om att vi som hamnat utanför det ordinarie systemet är ämnade att göra just det som andra inte hinner med. Alla kan inte vara primära, några måste finnas runtomkring och rycka in när det behövs. Det är en funktion i sig.
Det är däremot inte utan viss smärta, som sagt, som man accepterar att man är sekundär. Den som är viktig ibland, när det behövs, men som blir överflödig igen när ordningen är återställd. Tills nästa gång, vill säga.
Jag jobbar på just det, att förstå att det alltid kommer finnas ett ”nästa gång” och i den rollen, som trofast inhoppare, är jag den primära.
Självklart finns också de som genuint inte vill ha barn, men fler än vad vi tror lider i det tysta, drar någon kaxig replik för att sedan gå hem och känna tomheten.
Varför göra det när fenomenet är så utbrett och när vi som sörjer kan fylla andra, livsnödvändiga, funktioner, precis som Samoaöarnas Fa’afafines och Fa’afatanas?
