Jag brukade sova med den orangea tröjan på. Under en hel sommar levde jag i Hollands orangea tröja. Jag älskade den. Det var sommar och fotbolls-EM och jag och min storebror såg nästan varje match. Jag älskade att sitta där i soffan och dricka cola och äta dillchips. Och kunna alla namnen på spelarna i alla lagen och följa turneringen. Mellan matcherna spelade vi själva. Frenetiskt. Maniskt. Hysteriskt.
BRA JOURNALISTIK ÄR INTE GRATIS
Gillar du det du läser?
Swisha en peng till: 123 148 087 0
Varje dag mellan att jag var 5 år och 16 år spelade jag fotboll. När jag sedan slutade i sena tonåren hittade jag andra saker och intressen i livet. Jag vände jag mig ut mot världen med väldigt nyfikna ögon. Jag började läsa böcker, poesi, såg teater och lyssnade på radio. Jag började skriva och intressera mig för politik. Där och då blev det väldigt viktigt för mig att ta avstånd från sporten.
Inte så konstigt kanske då fotbollen är osunt prestationsbaserad och fullkomligt odemokratisk. Fotbollens destruktiva mansnormer skickas ut till hundratusentals barn och ungdomar som älskar att spela boll. Senaste exemplet i raden var när en professionell AIK-spelare tog stryptag på en lagkamrat. Han blev avstängd en match. En enda match för att han under arbetstid tog stryptag på en kollega. Det kan bara ske i idrottens värld.
Efter att jag hade slutat att spela fotboll blev det därför viktigt för mig att inte behöva bli förknippad med en så konstigt värld. Så åren går, och jag ägnar mig åt saker som inte alls rör sport. Jag börjar jobba som journalist och skaffar familj. Mitt liv är inrutat i schemaläggningar med hämtningar och lämningar och barnens aktiviteter. Och jag varken tittar eller spelar fotboll längre. Jag pratar nästan aldrig om fotboll.
Men vartannat år så händer något. En slags saknad. Mästerskapet närmar sig. I år EM i Frankrike. Och inom mig blir jag som en 10-åring igen. Jag längtar efter att gå ut och spela lite mellan matcherna och låtsas vara spelare från de olika lagen. Det vattnas i munnen och jag längtar efter cola och dillchips. Men jag fattar inte hur jag ska få ihop det med att jag slutat äta socker.
När jag tänker på fotbolls-EM känner jag en slags trygghet. Att det är den där världen som jag känner till. Jag har växt upp i den. Den är väldigt bekant. Och jag kan nästan sakna känslan där inifrån, inifrån idrottsvärldens tydliga normer och vidriga regler. När dagarna gick ut på endast en sak, att bli bäst. Där machokulturens hierarki åtminstone erbjöd någon slags tydlighet. Man hade sin plats. Där resultaten syntes på en tavla och de var klart och tydligt synliga. Man visste om man gjorde ett bra jobb, för att det stod i tidningen om man hade gjort ett mål. Och man åt dillchips och drack cola så mycket man bara ville. Att sluta med socker skulle vara helt befängt. Det fanns inte minsta tvivel om att man skulle se alla matcher under hela EM.
Vartannat år så längtar jag tillbaka precis dit.
Men sen kommer den. Verkligheten. Som alltid. Och jag tänker på hjärt- och kärlsjukdomar, stryptag och att bo på spelarhotell med 20 andra testosteronstinna män. Då känner jag att det är bra skönt att jag inte spelar, eller bryr mig särskilt mycket om fotboll längre.
