Det finns en liten apa i glas som får plats i en barnhand. Jag fick den när mamma, jag och mina storebröder var på Skansen. Det finns två bilder i ett album från den dagen, daterade 1970: ett på brorsans öra i förgrunden och en elefant i bakgrunden. Det andra är på mig: en fyraåring på Djurgårds-färjan med solen i ögonen och med röd byxdress i manchester. Den bilden brukade jag ta fram när jag kände mig skruttig när jag växte upp. Jag vet inte vad det var som var så speciellt med den där dagen, men säkert var det en dag som jag behövde spara. Känslan av apan har jag kvar i handen, fast jag vet inte riktigt vart själva apan tog vägen.
Ett brandgult stekfat med Bolinder präglat på undersidan med en hög av mammas pannkakor på. Mamma var alltid ledig på tisdagarna, så det var pannkaks- och bullbakardag. Fatet fick brorsan med sig när han flyttade hemifrån och en gång när jag var där serverade han falukorv på det. Det var så fel att jag ville ta ifrån honom det. Så ovärdigt. När jag hittade ett precis likadant fat på loppis, köpte jag det. Till mina pannkakor.
Och så är det vitsippskålen. En vit, pressad sak på fot, med ett glaslock med hål i. När vitsipporna kom om våren, plockade vi, jag och mamma, en stor bukett som jag fick peta ner i hålen till vattnet som vilade där. Blommorna såg ut att växa upp därur. Skålen försvann, men jag hittade en likadan på en loppis, så nu finns den igen.
Det kanske handlar mer om fetischism och nostalgi än om kärlek till saker. Jag blixtförälskade mig i huset vi bor i direkt när vi kom in i hallen på visningen. Där doftade exakt som hemma hos tant Evy i Gussjö som var världens snällaste och som alltid hade tid att prata. Jag blev blind för allt som behövde fixas i huset på grund av linoleumdoften. Tur var väl det, för annars hade kanske köpet inte blivit av. Mattan i hallen vill jag inte ens tänka på att byta ut mot klinkers med golvvärme, trots att det vore mer praktiskt.
Jag använder barndomens bästa minnen som virke till en grund för mig själv för att kunna stå fast. De är symboler för situationer där jag varit helt trygg.
SVT visade en dokumentär om den sista svenska vattenrallarbygden häromkvällen. Ett helt samhälle med skola, Folkets hus, affärer och hårfriseringar byggdes upp kring bygget av en damm i Messaure i Norrbotten. Barn föddes och växte upp där, men när dammen var färdig, revs hela byn. Alltihop. Filmaren träffade några av de numera vuxna barnen och de letade fortfarande, efter mer än 50 år, tecken på att de hade funnits till där. En kvinna berättade att hon tagit med en stor sten från platsen där hon bott som nu bara var skog. Hon skulle ha den som gravsten.
Jag tänker på alla dem som nu tvingas fly sina hem och från städer som förstörs i krigen. Hur deras längtan efter något att hålla i måste kännas. En i flykten medtagen skärva eller ett grus kan betyda allt. Jag tror att vi alla behöver ting att hänga upp minnena i, något fast att hålla tag i när livet förändras. Kanske räcker det med en känsla av en apa i handen. Själv letar jag efter tallriken med en indian på som jag åt långfil ur hos min fina farmor. Indianen doldes av filen och sedan, när jag åt, uppenbarade indianen sig, bit för bit. Den är målad med blå små streck. Jag skulle känna igen den direkt om jag såg den. Kanske finns den i ditt skåp?
