Jag låg på ett kallt stengolv nere i en av T-Centralens tunnlar medan en okänd man försökte komma innanför mina kläder, innanför mig. Hans tunga, hans saliv var i min mun. Hans händer rev i mina byxor, smekte mitt skrev. Jag skrek, jag slog honom för att komma loss och till slut lyckades jag. 

När jag kom ovan jord igen upptäckte jag att jag hade rivmärken över hela magen.

Några år senare låg jag i baksätet av en taxi och försökte sparka bort en taxichaufför som plötsligt hade stannat bilen på en bakgata. Hans ena hand var runt min hals medan den andra försökte knäppa upp mina byxor. Jag sparkade tills jag fick bort honom och kunde kräla ut ur bilen. Sedan sprang jag på min barndoms gator, ända hem. 

Jag fick bort de männen innan de lyckades komma längre. Men jag fick inte bort pojkvännen som ett år in i vår relation plötsligt våldtog mig så att jag blödde ned vår säng. 

Jag fick inte bort honom.

Tre våldtäktsförsök, varav ett lyckat. Jag sökte inte upp vård eller polis vid någon av händelserna. Det fanns ingen ork i mitt hjärta för det. För i ett samhälle där män inte ses som våldtagbara, hur skulle jag orka förklara hur jag som man hade utsatts för ett sexuellt övergrepp? Jag ville inte riskera att inte bli trodd, att inte bli tagen på allvar. Jag ville inte bli ett obetydligt streck i statistiken. 

Tyvärr tänker många andra manliga våldtäktsoffer likadant. Och tyvärr har vi anledning till det. 

En ny granskning från RFSU visar att vården saknar kunskaper och rutiner för att ta hand om män som utsätts för sexuella övergrepp. Granskningen visar att 17 procent av alla män mellan 18 och 29 år någon gång har utsatts för sexuella övergrepp, men att det i hälften av landets landsting inte går att få akut psykologiskt stöd som våldtagen man.

Men kanske är en förändring på gång. Nyligen kom ett beslut om att en särskild mottagning för män ska inrättas på Södersjukhuset i Stockholm, för att förbättra vårdens mottagande av sexuellt utsatta män. Förhoppningen är att detta ska leda till att fler manliga offer vågar söka vård. Det i sin tur kan underlätta för att dokumentera brotten och säkra bevismaterial för en polisanmälan. 

En särskild vårdmottagning för män är viktig också för att den synliggör manliga offer för sexuella övergrepp. Vi syns ju så sällan annars, i det offentliga samtalet och i statistiken. Men vi finns, och vi är alldeles för många. Vi behöver veta att våra erfarenheter tas på allvar. Vi behöver veta att vi inte är ensamma. Och vi behöver veta att vi bemöts med respekt och empati när vi vågar vittna om det smärtsamma vi har varit om. Det kan hjälpa såren att bli till ärr. 

Med tiden gör det förhoppningsvis inte lika ont längre.