Vi pratar inte om hur vi känner för vår kropp. Vi pratar inte om hur vi äter – eller inte äter. Vi kommenterar heller inte andra, åtminstone inte direkt till den det berör. Även något som kan uppfattas som en komplimang kan vara triggande. Sporra ett än mer minskat matintag. Det vet vi, eftersom vi alla är sjuka. Istället viskar vi när vännen gått hem: “Gud, så hon har magrat, undrar hur det är med henne?”. Sedan packar vi handväskan full med hetsätning och åker hem till vår garderob som har anorexi.
Vi låtsas inte se när våra vänner lämnar tallriken med all mat kvar, efter att den petats runt lite. Vi låtsas inte se när våra vänners kroppar blivit jättemycket större. Vi förnekar det in i absurdum, drabbas av plötslig akut blindhet. Om en vän mot förmodan bryter mot överenskommelsen bedyrar vi att vi inte ser någon skillnad. När en väns pojkvän alltid betalar för hennes mat låtsas vi att vi tror samma sak som honom, att hon är nervös för att betala eller har dåligt med pengar – inte att hon skäms över hur grotesk kassörskan kan tycka att hon är som ska äta all den där maten. När en vän för hundrade gången säger att hon redan ätit middag låtsas vi som att det är sant.
Lavinen av hud på Instagram tycks öka i takt med plusgraderna. Det är kvinnor som gått ner jättemycket i vikt, kvinnor som lyfter tungt och pratar om kroppen som “redskap” eller “farkost”, yogabrudar byggda av kombucha och buljong som gör akrobatik på nån klippavsats på Bali. Och, förstås, kroppspositivismen. Embrace what you have, queen!
Men, om jag inte kan embrace what I have? Jag försöker verkligen, allt annat känns misogynt. Vad är det för fel på mig egentligen? Jag tycker ju inte att ökande storlek på andra kvinnor gör dem mindre attraktiva. Tvärtom, faktiskt. Men trivs med min egen fluffigare kropp gör jag inte, hur mycket jag än klampar fram med Megan Thee Stallion-steg och ”I’m a hot girl, I do hot shit” i öronen på ett april-stint Södermalm. Folk har verkligen vaknat. Känslorna syns utanpå. När blev det t-shirtväder? Solljuset kom nästan lite för snabbt?
Sällan känner man sig så naken som de första dagarna när man kan ha kjol och linne. Ba okej, jag borde ha förberett någon slags lekamen som tåls att fläkas ut i tangatrosor och bh bland hundratals främlingar? Beach 2023 – ett vansinnigt masochistiskt koncept. Jag borde ha kaloriräknat, gym-skulpterat, wellness-kalibrerat. Men nej. Hej bleka armar, hej ett-liv-i-soffan-mage, hej spruckna hälar. Molande magens insikt: beach 2023 är nära. Jättenära. Jag har liksom en månad på mig att se ut som jag vill? En månad innan jag ska känna mig så stekhet att jag med livsaptit kan virvla runt i ett flirtigt Sommarstockholm, från stranden till baren till stranden till restaurang till stranden till klubben och till stranden igen. Sträcka ut mig i solen, hångla upp julikvällar i brygga. En månad kvar tills jag ska leva mitt bästa liv. Är det möjligt, när jag inte känner mig fin? Jag vet. Jag är en dålig feminist.
När min kroppsångest vädras blir en vän upprörd. Ämnet får henne att tänka mer på hennes egen kropp än hon redan gör, hon vill bort från det, hon jobbar med acceptans, vill tillskriva kroppsstorlek mindre vikt. Säger att jag kan köpa större kläder istället för att grämas över alla plagg jag inte längre kommer i. Jag håller med henne om allt. Men de begränsande åsikterna om kroppens utseende ständigt i bakhuvudet har inte blivit bättre av att jag inte pratat om det.
De har dock inte heller blivit bättre av att jag blivit smalare. Jag har känt mig tjock i 25 år, som överviktig såväl som självsvältande träningsfanatiker. Tittar på bilder tagna för bara några år sedan och blir ledsen. Så synd att jag inte förstod att min kropp inte såg ut som jag trodde? Att jag inte var lyckligare, la min tid på att leva istället för att kroppshata? Så synd att jag om tio år förmodligen kommer säga samma sak om bilder tagna idag. Jag vet att jag inte kan veta hur jag ser ut. Det finns ingen nykter blick på den egna kroppen.
Men, jag undrar. Tjänar vi på tystnaden? Kan vi tiga ihjäl tankarna, kan vi tiga ihjäl kroppshetsen – generation efter generation – tills dess existens faktiskt upphör? Eller ska vi bryta överenskommelsen? Jag vet inte. Vad tycker du?
